Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Den allmänna värnplikten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
ADOLF HEDIN.
konsten var som högst uppdrifven, nekade man sig intet
okvädinsord att kasta efter honom. Han var hufvudet
högre än andra, och hans ord vägde mer än andras,
därför tog man särskilt sikte på honom. Ingen var föremål
för så våldsamma angrepp som han.
Att hans ord vägde mer än andras berodde icke endast
på öfverlägsenheten i hans framställning, utan framförallt
därpå, att han mer än någon annan af oppoisitionen arbetat
för en värklig lösning af försvarsfrågan. Alltifrån första
början af sin riksdagstid hade han kämpat i
värnpliktsvännernas främsta led. Redan 1867 skref han i ett af
sina »femton bref»:
En af de förnämsta meningsskiljaktigheterna mellan de
gammalliberale och framstegspartiet ligger i deras olika uppfattning af Sverges
yttre politiska ställning. De förre göra allt för att inbilla sig själfva
och andra, att Sverge icke löper den ringaste fara från de tvänne
mäktiga grannarnas Rysslands och Tysklands sida. Blott vi hålla oss
beskedligt stilla, blott vi ej ådagalägga något otidigt deltagande för polackar
och slesvigare, och framförallt ej visa någon lust för den innerligt
hatade skandinavismen, så få vi nog lefva i fred, om än på nåder. Ur
denna synpunkt anse de alla förstärkningar af försvarsväsendet obehöfliga,
ja endast ägnade att reta våra hederliga grannar, samt föra därför,
under förevändning af besparingar, ett beständigt krig mot allt hvad
arméer, flottor och fästningar heter, såsom allenast utgörande en onödig
statslyx. I motsats härtill inser framstegspartiet, att maktlöshet inbjuder
till eröfringar, då däremot ett väl ordnat försvar aflägsnar tanken därpå.
Det vet, att blott den neutralitet blir respekterad, som är rustad att
bjuda aktning. De nyliberale tro, att de tre skandinaviska ländernas
sammanslutning i afseende på yttre politik och krigsväsende betydligt
skall öka deras försvarsstyrka, samt betrakta denna sammanslutning
såsom det förnämsta medlet att vinna ostört lugn i den inre utvecklingen,
som äfven för dem utgör det högsta politiska målet.» »Grunden för
försvarsväsendet bör vara en allmän och utsträckt värneplikt, sålunda
att hvarje vapenför man är skyldig att därtill bidraga med sin person
samt att därtill betala i mån af sina tillgångar. Målet som eftersträfvas,
är således den rena folkbeväpningen.» »Dessa reformer böra värkställas
så fort ske kan, utan att likväl försvarsmaskinen, som i hvarje
ögonblick måste vara färdig att värka, i någon väsentlig mån rubbas genom
alltför tvära öfvergångar från ett system till ett annat.»
Detta program har Hedin i alla skiften förblifvit
obrottsligt trogen i ord och gärning, och att han och hans gamla
vapenbröder från föreningen »Värnepliktens vänner»,
däribland general Rappe och öfverste Björlin, på sin tid kommo
ifrån hvarandra, berodde icke på att han, utan att de veko
in på nya vägar vägar, som syntes honom leda från
―
i stället för till målet.
Vid 1871 års urtima riksdag deltog han icke i de-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
