Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Unionsfrågan, skandinavismen och utrikespolitiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNIONSFRÅGAN, SKANDINAVISMEN OCH UTRIKESPOLITIKEN. 89
kymmer, just därför att han icke kunnat lida något beroende
af någon!
För honom, skandinaven i gärning som ord, äro
svenskar, norrmän och danskar landsmän. Den nationella
värdighet, som han är den förste att vilja tillvarataga mot
främmande nationer, får således när det gäller Norge, för
honom väsentligen samma innebörd som ifråga om Sverge.
Liksom han i sin inrikes politik tagit till uppgift att hjälpa
de svaga till rätt mot de starka, så har han äfven i sin
unionspolitik slutit sig till deras sida, som han funnit ha
den svagaste ställningen. Detta har för honom varit så
naturligt, att det troligen aldrig fallit honom in, att han
som svensk skulle vara skyldig att ställa sig på den
svenska sidan, oafsett om rätten och billigheten fanns på den
norska. Och det kommer väl an på, om icke en dylik
unionspolitik, när allt kommer omkring, också är betydligt
klokare än den vishetslära, som bjuder att antingen göra
ingenting eller också hålla igen om hvad man har
till det yttersta med rätt eller orätt på det intet
värdefullt tvedräktsmaterial måtte förfaras. Frukterna af den
senare unionspolitiken känna vi. Hur de skulle ha sett
ut, som burits af en från början oförbehållsam rättvisa, ha
vi tyvärr ingen erfarenhet af, men det vore väl underligt,
om en union mer än ett samhälle kan vinna på, att
rättvisan måste tvingas fram. Det är åtminstone möjligt, att
det för unionen ena nödvändiga, den politiska
gemensamheten och dess organ den gemensamma utrikesministern,
hvilken Hedin lika bestämt som någon annan svensk
politiker kämpat för att bevara, aldrig skulle ha blifvit
föremål för några sprängningsförsök, därest han fått värkligt
unionell karaktär i stället för rent svensk och besparats
barrikadstriderna 1859, 1885 och 1895.
––
I början af denna skrift har omtalats, hur Hedin
1859*) första gången tog till pennan för att göra ett
inlägg i den offentliga diskussionen, gjorde det just för att
protestera mot den kränkning af norska folkets rätt, som
han fann ligga i det svenska anspråket på befogenhet för
den svenska riksdagen att inblanda sig i frågan om
ståthållaredömets vara eller icke vara. För honom var det
lika orimligt, att svenska riksdagen skulle ingripa i denna
*) Artiklarna offentliggjordes först på nyåret 1860, men äro daterade
dec. 1859.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
