Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Kadmea och dess hjeltar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillfälle öppet för sig att på en gång få fädernesland, maka och makt, och
tvekade ej länge på att sätta lifvet på spel härföre. Han uppsökte Sfinxen och
fann den på berget Phikion, en höjd,, som åt norr öfverskådar sjöarne
Kopais och Hylike, och åt söder kullarne och de fruktbara dalarne ända fram
till Theben. Han hade väntat sig att få se ett grymt och frånstötande odjur,
men fick se ett tankfullt qvinnoansigte, hvilket likväl tycktes hafva lemnat
ungdomsåren något bakom sig. Efter en vänlig nick till helsning ryckte
hon genast fram med den svåra gåtan: »Hvad är det för ett djur, som om
morgonen går på fyra, om middagen på två och om aftonen på tre ben?»
Oedipos besinnade sig ej länge utan svarade: »Det är menniskan, ty i
lifvets morgon barndomen går hon på händer och fötter, vid lifvets middag
går hon på sina två ben och vid lifvets afton går hon mot grafven stödd
på sin käpp.» Han hade knappt utsagt denna lösning af gåtan, förrän
Sfinxen störtade sig hufvudstupa utför branten i en djup afgrund och
försvann. Men han vandrade glad fram till staden Theben för att mottaga
sin utlofvade belöning. Sedan han bevisat sig hafva öfvervunnit Sfinx, blef
herraväldet honom tillerkändt och firades hans förmälning med drottning
Jokaste. Men gudarne, som annars aldrig plägade saknas vid hjeltarnes
bröllop, hördes ej af med sina gåfvor, och endast menniskorne, som ej äro
invigda i ödets dunkla rådslag, gladdes åt festen, alldeles som barnen åt den
upplågande flamma, som förvandlar hemmet till en askhög.
Under en längre tid kände man ej till den skedda gräsligheten; folket
älskade och beundrade sin räddare ur den förra plågan och af Oedipos
äktenskap uppkommo fyra förhoppningsfulla barn, Etiokles, Polynikes,
Antigone och Ismene. Men snart utbrast en svår sjukdom, som skonade hvarken
ålder eller kön. Det rådfrågade oraklet påbjöd att man skulle aflägsna från
Theben den, som genom en oförsonlig synd hade ådragit staden gudarnes
förbannelse. Det rådlösa folket vände sig till sin älskade konung, på det
att han måtte förklara det hemlighetsfulla orakelspråket. Oedipos kallade till
sig den blinda siaren Tiresias, för hvilken ingenting var fördoldt, och frågade
honom till råds; men denne tiger trots alla frågor, och förmås först genom
stränga hotelser att yppa hvad han vet. Nu få både Oedipos och Jokaste erfara
den gräsliga hemligheten. Den olyckliga drottningen beröfvar sig sjelf lifvet;
han vill ej mera se dagens ljus och utstinger sjelf sina ögon, och den äfven
af sina söner förskjutne gubben lemnar staden. Hans dotter Antigone
stöder honom och leder hans osäkra steg med barnslig kärlek. Sålunda
kommer han slutligen till den Attiska byn Kolonos, der de förskräckliga
Erinnyerne dyrkas uti en åt dem invigd lund. Här får han nu hvila; de
fruktansvärda hämndegudinnorne hafva blifvit försonade genom hans lidande och
hans ånger, och Theseus skyddar honom mot hans menskliga fiender. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
