Inledning Vi nordbor, som kan livnära oss direkt av markens gröda endast under ett par korta sommar- och höstmånader, tvingades tidigt att konservera »sommarmaten» för att ha föda att tillgå hela den övriga delen av året. Under århundraden levde vi »ur hand i mun» från den dag våra förfäder som primitiva fångst- och jägarfolk tog landet i besittning för tio tusen år sedan, då isens väldiga täcke lättade och försvann. Vilda djur och fisk utgjorde kosten, kompletterad sommartid av vilda bär — som åts färska. Nötter och frön lades i förråd. Vildäpplen klövs och torkades. Under stenåldern lärde man sig att genom sol- och lufttorkning eller genom rökning bevara köttstycken och fisk. Den äldsta bondekulturen gjorde sitt intåg under yngre stenåldern (ca 3.000 år f.Kr.). Gröt och bröd blev efter hand vardagskostens stomme, kompletterad av ärter och bönor. Medeltiden såg trädgårdsodlingar födas. Klostren planterade de första fruktträden och bärbuskarna. Kål, lök och rotfrukter var dock alltjämt den viktigaste födan från växtriket. 1700-talet medförde två avgörande nyheter för folknäringen. Potatisen infördes och satte stopp för en smygande skörbjugg, som undergrävde folkhälsan. De första sockerraffinaderierna startade med importerat socker från tropiska sockerrörsodlingar. I slutet av 1800-talet hade industriell tillverkning av svenskt betsocker tagit sin början. Därmed var en viktig förutsättning skapad för en allmännare konservering i hemmen av frukt och bär. Man var ej längre hänvisad till enbart honung som sötningsmedel, vilken endast kunde tillhandahållas i begränsad omfattning. Ända in på 1900-talet bereddes frukt- och bärkonserver i hemmen mest genom torkning, nedstötning i tinor, inläggning i vatten på flaskor och i mindre omfattning genom saftning och syltning. Med surmjölk förjäst kål och skärbönor, saltade i bytta, var de fåtaliga grönsakskonserverna vid sidan om torkade örter. Ärter och bönor förvarades torkade på vindar. Rotfrukter och potatis lagrades i visthusbodar och jordkällare. Inlägg 3