lika mycket vatten och ur ättiksyra med 6 delar vatten. Denna koncentration ger som regel en hållbar produkt utan annan konserverande åtgärd. Föredrar man svagare ättiksmak, kan man minska ättikmängderna i recepten och i stället tillsätta omkring x/2 gram bensoat per liter lag. De vanligaste ättikinläggningarna är gurkor, rödbetor, lök och gröna tomater. Blandade grönsaker i ättiklag kallas i Sverige pickles. Det förekommer också, att man lägger in plommon, nypon, svamp och krydd-grönsaker i ättika. Pickles har i utlandet en vidare innebörd och är närmast beteckning på alla slag av ättikinläggningar, vilket etiketter på importkonserver bär vittne om. Ättiklag bör ej få koka länge, ty ättikångor sprider en skarp, otrevlig lukt. Om ättiklag kokas i aluminiumkastrull, kan en del aluminium lösas i lagen. Detta är ej hälsofarligt, men man bör inte ha ättika längre tid än nödvändigt i kastrullen för att skona denna. Ättikinläggningar förvaras på glasburkar, glaserade lerkrukor, stenkrukor och emaljerade hinkar. (Obs! Emaljen måste vara helt oskadad.) Gurkor bör hållas nere i lagen med en tyngd, så att de icke flyter upp. De kan då lätt bli förstörda. Burkar med skruvlock och konservburkar med gummiring och lock är olämpliga till ättikinläggningar, då både metall och gummi angripes av syra. De i recepten föreskrivna ättiklagarna kan, då konserverna är nyberedda, ibland förefalla väl rikligt tilltagna, men under förvaringen avdunstar en del av lagen, särskilt om förvaringsrummet är varmt. 130