Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
29
sjelfförtroende. Så lemnade jag till slut allt åt sitt öde,
att gå såsom det förut hade gått, och så blef det åtminstone
lngn för alla de andra. Jag gjorde ej rätt i mycket af
detta" — härvid sjönk hon åter afmattad ned på soffan —
"men tillgif mig det, Victor!"
"Icke så," sade öfversten, högst upprörd, "det är
endast jag som bör bedja om tillgift, endast jag, som varit
felaktig, jag finner det nu, alltifrån början." Maria runkade
blott på hufvudet och slöt sig närmare intill honom. "Nu,"
fortfor han, "skola vi. söka glömma det förflutna och blott
lefva för det närvarande. Länge har jag varit ledsen vid
stadslifvets oro och fåfänga, jag har derföre spekulerat på
en landtegendom, som jag varit nära att köpa."
"Ah," sade Maria och for upp ur sin dvala.
"Men då tänkte jag: kanske du ej vill följa mig dit;
och hvad skulle jag, ensam, med egendomen, som jag
hvarken förstår eller har lust att sköta? Jag hörde mig då
om efter något mindre ställe — aldrig så litet — der jag
finge lefva som eremit i skogen med mina älsklingsstudier.
Jag erhöll det också — ett torp med ej obetydlig
tillhörande jord, afskiljdt från den egendom jag nämnde. Nu är
torpet nedrifvet och nybyggnad påbörjad, men jag kan
ännu få välja mellan torpet och egendomen, — nu beror
det påo dig att bestämma valet."
."Ah, torpet," sade Maria, "det var ju ock ditt tycke?
Der vill jag vara allt, göra allt för dig, passa upp på dig
som en tjenarinna, afskeda alla, blott jag slipper..." men
här gåfvo hennes kroppsliga krafter vika vid erinran af allt
som hon väl ej vågade redigt tänka på, men som nu så
våldsamt framstod, vid hoppet att kunna undkomma hvad som
plågat henne. Hon nedsjönk på soffan och blef der
liggande, slumrande, drömmande, vaken om hvartannat, men
utan några rediga tankar. Under ett par dagar var hon
på detta sätt sjuk till kropp och själ, och öfversten undvek
att vidröra hvad som tilldragit sig dem emellan; men
små-ningorii repade hon sig, kom sig ur försoffningen, och kom
in uti en ordentlig tankegång; — hon fann att hon
verkligen kunde tänka, och att tänkandet kunde hafva något
ändamål.
Emellertid hade det i huset naturligtvis blifvit en
undran, hvad det var som stod på; ty att det var något,
och att fruns sjukdom icke var af vanligt slag, syntes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
