Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugosjunde kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
95
"Så ville han gå med, inte sannt?"
"Ja" ... Emilia blef allt ifrigare med sitt arbete.
"Du har brådtom, tror jag?"
"Ja, jag ville gerna ha klädningen färdig till i morgon
åt Agnes." Men i detsamma blef tråden slut och nålen
föll på golfvet, och Emilia lutade sig ned för att söka efter
den. Herr Lindsköld gick ut, men kastade från dörren
en blick på Emilia, som, troligen af letandet, icke hade
någon blek fläck i ansigtet. Han tänkte vid sig sjelf:
jag fruktar det redan hunnit till andra stadiet.
Då Emilia ej kunde få reda på nålen och nålboken
ej var till hands, satte hon sig att hvila litet, men hann
ej sitta länge, förr än hon hörde någon i tamburen fråga:
"är herrskapet hemma?" Eva, som ej sett herr Lindsköld
gå ut, svarade ja, och in trädde herr Bernheim, som, efter
att ha helsat, frågade om ej brukspatronen vore hemma.
"Han gick just nu ut," sade Emilia, "mötte ni honom ej ?"
"Nej," svarade herr Bernheim något förlägen, "jag
såg honom ej," och så började han berätta om en större
tillställning som han trodde vara å bane m. m.; men
konversationen ville ej rigtigt komma i gång. Emilia ville
återtaga sitt arbete, och började leta efter nålen.
"Får jag ej hjelpa att söka," sade herr Bernheim och
fick genast se nålen, som låg midt för ögonen. Som
emellertid Emilia- krupit under en stol, för att leta, räckte han
henne nu handen, för att lyfta upp henne, och antingen
hon var trött af letandet eller syningen, nog af, hon glömde
alldeles att draga handen tillbaka som vanligt, och nålen
fick blifva liggande på bordet. Derpå började de att
samtala om hvarjehanda dagens nyheter, hvilket måtte hafva
förtagit tanken på handens tillbakadragande. Han, litet
ovan härvid, och litet förundrad, vågade ett ögonkast, —
och tyngande måtte detta ha varit, ty när det träffade ögonen
midt emot, föllo dessa igen och ville ej åter öppnas. Så
vågade han en lätt tryckning på handen till afsked och gick.
"Det var då väl han gick," tänkte hon, "jag har fått
just som ett qvaf under bröstet efter den der nedböjningen
under stolen;" och så tog hon nålen för att träda på, men
det gick ej, — det var något fel på ögat. "Jäg måste
sätta mig i soffan och hvila litet. .. men öh! hvad det
är varmt!" Hon gick att öppna fönstret, och satte sig så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
