Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fabrikör A. Almström samt f. d. justitieombudsmannen
Fröman, känd för att ha förvaltat sitt ämbete på ett
gentemot byråkratin mycket energiskt sätt. Fehr var
Strindbergs gamle Uppsalakamrat och sökte upp honom, innan
juryn sammanträdde. Han förklarade sig därvid ogilla
Strindbergs »lätta sinne» men visade sig tveksam, om han
kunde juridiskt döma honom. De skildes som vänner.
Den 17 november skulle dom fällas. Juryns sammanträde
varade i 4½ timme. Det var, säger Strindberg,
en obehaglig stund han tillbragte utanför juryns rum. Så
kom budskapet: Frikänd! Det var mer än man vågat
hoppas. Ny brusande folkhyllning utanför Rådhuset.
Strindberg måste med polisens hjälp smyga sig undan på
bakgator för att komma upp i en vagn och bort. På
vagnens kuskbock satt, säges det, dåvarande v.
häradshövding Karl Staaff. Utanför Grand Hotell måste
Strindberg hålla tal till folket. Han uppfattade
hyllningen, sade han, som gällande ej hans person utan
tros- och yttrandefrihetens sak. På kvällen firades han av sina
vänner med en bankett, och följande dag lämnade han
Sverige som segrare.
Men som en bruten segrare. Året 1884 är en
vändpunkt i Strindbergs liv. Hans lycka och hälsa, sköra
nog redan förut men dock tillräckliga att med ungdomens
segervisshet färga allt vad han skrev, voro nu förgångna.
»Min kamp mot överklassen hotar mig med undergång»,
skrev han på julaftonen till Jonas Lie. »Står sålunda
vid slutet av Tellus-banan!»
Stark bitterhet — däremot föga lust att utbreda sig
över sina egna triumfer — präglar den skildring av
processen och dess förhistoria som Strindberg strax efter
sin återkomst till Schweiz lämnade i Kvarstadsresan.
Han angriper där fränt sina fiender, Wirsén,
Hedlund (i Göteborgs Handelstidning), Sigurd
(»Smålandspelle») m. fl. Han är mycket ironisk och
misstänksam mot kvinnosakskvinnorna. Han röjer en
tydlig lust att vädra försåt och spioneri överallt. Här
framskymtar ock en annan av Strindbergs senare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
