Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af staden, der han nu bodde. Men, egendomligt nog,
han var likväl i grund och botten en allt för sundt och
redbart anlagd natur för att helt och hållet gå under
i detta sus och dus, liksom han också var allt för seg
och kärnfull för att helt och hållet förderfvas till sin
karaktär, fastän han var betydligt på förfall.
Många gånger under dessa år hade han i stunder
då han befattat sig med att göra upp räkningen med
sig sjelf, — något som dock icke allt för ofta förekom
— fattat det beslutet att bryta med sitt förfelade
konst-närslif och taga till handtverket på nytt. Men han
hade icke haft mod dertill, ty det skulle ju varit att
erkänna det han misstagit sig på sin kallelse, och att
utsätta sig för kamraternas och umgängesvännernas
åt-löje, — detta envisa hinder för så mången
återupprättelse här i verlden. Kunde vi bara, litet hvar, sätta
oss öfver pratet omkring oss, och alltid oförskräckt göra
livad som vore rätt, utan att så mycket tänka på livad
som vore »passande» enligt våra umgängesvänners åsigt,
så skulle mycket vara annorlunda.
Men nu hade han sedan en tid på fullt allvar
ledsnat vid detta eländiga bollkastande emellan svält och
umbäranden den ena dagen och vilda förströelser och
snålskjutsorgier den andra. Han började känna leda
för sin roll som muntrationsråd, den enda egenskap
under hvilken han numera kunde komma med ibland sina
bekanta och kamrater, hvilka lefde ett sorts artistiskt
zigenarlif på Guds försyn, liksom han sjelf. Han ville
knappast medgifva för sig sjelf att det egentligen var
den undrande och förebrående blicken från ett par
djupblå qvinnoögon, som först hade kommit honom att känna
en egendomlig förnimmelse af blygsel öfver sitt
bortkastade lif, och likväl var det så. Bland de dimmiga
minnena af genomrucklade nätter började så småningom
tränga sig fram ljusa framtidsbilder från ett hem,
de-ladt med en älskad varelse, ett hem som man möjligen
skulle kunna eröfra åt sig, i fall man med ett raskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
