Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapellpredikanten. En skärgårdshistoria - 2 - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 KAPELLPREDIKANTEN.
»Asch jo, du kan fäll begripa att han bara ville
skrämma flickorna på nojs!» svarade Magnusson. »Och
kom med nu, så ska’ vi gå ner. och tala me’n, så får vi
fäll höra. Det vore inte så dumt, du, om en kunde få sig
en tretti riksdaler för kammarn !»
Det tyckte Karin nog också, och hon var just på väg
att följa gubben sin ner på bron, då det svartlurfviga
hufvudet först slog till ett duktigt gapskratt, sedan skakade
på sig med en långt utdragen gäspning och slutligen kröp
ner igen i kabyssen, sedan han med den djupaste basröst
ropat åt den förvånade fiskargubben och hans hustru:
»Hör på ni, edra komiska prissar där oppe! Tittar ni
hit, så ritar jag af er!»
3.
Det svartlurfvade hufvudet tillhörde Vicke Blommén,
»f. d. elev vid akademien, f. d. middagsgäst på Runan,
f. d. kund hos åtskilliga skräddarfirmor och nuvarande
symbolist och framtidsmålare» — som han själf plägade
kalla sig med en sorts galghumor, alls icke ovanlig hos
hans likar både i konstnärsanlag och lefnadsöden.
Fattig pojke ifrån början, men lika glad som han var
fattig, hade han redan i skolan visat utmärkta anlag för
porträttering, i synnerhet i den mera burleska genren, och
till modell för sina utkast tog han i allmänhet lärarna,
hvilka han karrikerade på ett sätt, som hade till närmaste
följd att han flyttades från den ena skolan till den
andra och slutligen nästan hade ritat sig igenom dem
allesammans. Han hade en gammal moster som tagit sig af
honom sedan han som liten pys förlorat både far och mor,
och den stackars gumman gjorde han fasliga bekymmer,
men var också på samma gång så öm och så snäll mot
henne, att hon egentligen aldrig kunde bli ond på honom.
Det kunde då aldrig någon annan heller, ty Vicke var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
