Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapellpredikanten. En skärgårdshistoria - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAPEILLPREDIKANTEN. 2S5
hans, men han hade heller icke kunnat unna henne åt
någon annan.
Och nu satt han här som en fattig, bortglömd,
halfvegeterande kapellpredikant borta på ett öde skär långt
ute i sjön, och trodde att han, för att kunna bli tåld, om
också inte omhuldad, måste göra sig till ankamrat med
det råa, ohyfsade folket där ute. Han hade redan
tillräckligt fått höra hur den gamle Boman, hans företrädare,
lyckades vinna och behålla sin stora popularitet bland
kapellförsamlingens befolkning, och han visste att det
endast kunde ske med käppen i den ena handen och
brännvins- eller toddyglaset i den andra — eller också genom
att blunda för alla de våldsamheter som begingos där ute
i de enstaka gårdarna mot de små och svaga, mot kvinnor
och barn, fattighjon och åldringar. Men han ville icke
blunda och han kunde inte straffa så att det tog; han hade
hvarken armens styrka eller ordets, han hade inte af
öfvertygelse blifvit präst, och nu straffade kallet honom som
lögnare, därför att han hade valt det som ett nödbröd.
Han kunde icke själf tro på hvad han predikade, och han
saknade förmåga att låta så som om han trodde. Han visste
nog att det fanns präster som inte trodde mer än han,
men de hade stämmans malm och den drifne
skådespelarens later, och de gingo och gällde för utmärkta gudsmän
och flyttades från det ena pastoratet till det andra, till
dess de blefvo feta och frodiga och nöjda med sig själfva,
under det att de höllo räfst med och straffade andra för
synder som de själfva öfvade i smyg.
Ja, det värsta af allt var just detta att han inte trodde
själf, att han måste spela asket och glädjeföraktare, under
det att längtan efter lifsglädje glödde i hans hjärta. Ofta,
när han satt i sin gamla bräckliga båt på väg till en sjuk
eller en döende; kände han en brinnande lust att kasta
prästdräkten öfver bord, sätta kurs utåt hafs och aldrig
mera vända tillbaka till sitt torftiga boställe och sin
eländiga ö. Mången gång, när han såg storbåtarna med sina
laster af ved eller hö, med spända segel gifva sig uppåt
den stora staden där borta i sydväst, kände han ett
brinnande begär att få hoppa ombord och följa med dit upp,
för att kasta sig hufvudstupa in i de nöjen och förströelser,
som han så länge saknat och efter hvilka hans upproriska
sinnen hungrade — och ögonblicket därpå kunde han för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
