Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapellpredikanten. En skärgårdshistoria - 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38 KAPELLPREDIKANTEN.
min i världen, om det också spelade ett litet leende i
mungipan; »och därför gläder det mig dubbelt att jag
kunde få göra damerna en liten tjänst.»
Därmed var bekantskapen gjord, och som kon
verkligen kom fram en gång till litet längre bort, kände
fruntimren den lifligaste tacksamhet mot Vicke, som körde bort
henne en gång till, fast det denna gång blef med ett
käpprapp och inte med någon hälsning.
Han följde dem sedan ända hem till Fiskevik, och
där blef han först bjuden på saft och vatten och sedan på
kväll, och han var så treflig och munter och visade sig så
artistiskt förtjust i Agnes’ grekiska profil, hvilken han
passade på och lokaliserade bort till antiken, fastän den
var så modern som möjligt, att när han slutligen gick sin
väg, hade han fått löfte om att få måla hennes porträtt,
hvilket han redan skulle börja med dagen därpå. Men
dagen därpå regnade det, och som Vicke ovillkorligen
ville måla porträttet ute — han var friluftsmålare
framför allt — så passade han på och hemsökte sin vän
kapellpredikanten i stället. Vicke hade nämligen fått en idé,
och när det hände honom, satte han den genast i verket,
sak samma om det gällde en skiss, en tafla, en liten
oskyldig vigilans eller något annat nyttigt eller nöjsamt arbete
här i världen.
När han kom till kapellgården, höll prästen på och
skref på sin predikan — det var nämligen mot slutet af
veckan — och Vicke mottogs af mor Maja med en djup
nigning och ett bredt välkomstleende, ty henne hade han
eröfrat om kvällen, när han kom hem i sällskap med
kapellpredikanten och båten. De vapen han användt voro några
muntra tillmälen, en duktig klapp i ryggen och ett halft
glas punsch, allt saker som mor Maja just inte var
bortskämd med hvarken i hvardagslag eller om söndagarna.
Mor Maja stod ute på gården och hade bredt ut ett
gammalt lakan på gräset, och på lakanet hade hon slagit
ut några kannor blåbär, de första mogna för året.
»God kväll, mor Maja!» ropade Vicke som han klef
inom grinden. »Hvad är det hon håller på och stökar
med?»
»Guds fre’!» svarade gumman och neg. »Jag håller
på och torkar blåbära, ser han fäll. Se, pastorn har loft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
