Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapellpredikanten. En skärgårdshistoria - 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAPELLPREDIKANTEN. 57
»Gå du, men jag stannar kvar,» hviskade
kapellpredikanten tillbaka, »här låter det som om jag skulle
behöfvas!»
»Nå som du vill, men då ska’ vi göra så här,»
svarade Vicke, tog ett långt steg mot dörren, öppnade den
och slog igen den hårdt, hostade sedan ett par tag och
skrapade med fötterna.
»Det är någon där ute,» hördes omedelbart därpå
kvinnorösten från sidorummet.
»Titt’ efter hvad det är för en djäfvel och be’n dra’
åt...» röt karlrösten lika högt som förut.
»Den där tycks vara folkilsken som en tjur,»
mumlade Vicke halfhögt och tillade i det han knuffade sin vän
i sidan. »Akta dig, Acke, att han inte faller dig i
ämbetet och trumfar om kroppen på dig, i fall du skulle
tänka ta i tu med själen, om han har någon.»
Kapellpredikanten hann inte svara, förrän dörren
öppnades och en lång, medelålders kvinna trädde ut ur det
inre rummet. Hennes ansikte visade den vanliga
skärgårdstypen. Det var långlagdt med djupliggande, blågrå
ögon, hög panna, böjd, utspringande näsa och bred, något
hopknipen mun, tydande på närighet och envist lynne.
Håret var gråsprängdt och den tämligen fylliga gestalten
något lutad, händerna stora och starka och hela uttrycket
gaf tillkänna att det var en kvinna som visste hvad hon
ville och att när hon ville något, så kunde hon också sätta
det i verket.
Hon stängde igen dörren väl om sig, gick fram några
steg mot de båda besökande och sade i tämligen kärf
ton, medan hon mätte dem med en viss lugn förvåning i
blicken:
»Är det någon som herrarna söker, eller hvad kan
det annars vara som ni vill?»
Men med detsamma växte förvåningen i blicken och
hon tog ett steg tillbaka, sänkte rösten och sade i det hon
slätade ut förklädet som hon hade framför sig:
»Men så minsann tror jag inte det ä’ pastorn som
kommer och hälsar på ve’ Öfvergålni Välkommen och
vill inte pastorn stiga fram?»
»Jo tack,» svarade kapellpredikanten och räckte fram
handen. Jag gick förbi här med min vän, artisten
Blommén från Stockholm, och...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
