Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapellpredikanten. En skärgårdshistoria - 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58 KAPELLPREDIKANTEN.
»Öch det såg så trefligt ut, så vi fick lof att gå in
och se det på närmare håll,» ifyllde Vicke och gjorde en
lätt bugning. »Och jag gissar att det är matmor själf,
som...»
»Ja, det ä’ allt det, svarade kvinnan lugnt som
förut, »och det va’ riktigt roligt att pastorn ville titta in te’
oss, fast det är bra ledsamt att man min ska’ vara
krassliger just nu se’n han nyss kommi’ hem igen.»
»Jaså, är han sjuk?» frågade kapellpredikanten, som
inte riktigt visste hur han skulle förklara kraften i de ord
han nyss hört. »Han har ju varit borta och badat, har
jag hört?»
»Ja, nog har han det,» svarade hustrun långsamt
»men si inte lär det ha hjälpt någe’ för hans onda, inte.»
»Ligger han till sängs?» frågade kapellpredikanten.
»Nej, han ligger påklädder på soffan, fast jag nog
ville att han skulle gå och lägga sig riktigt, men si...»
»Lovisa,» hördes nu rösten inne i från rummet, »hvem
ä’ det du språkar me’?»
»Stig fram och sitt, goa pastorn, »sade hustrun hastigt,
»och herrn med, så ska’ jag gå in och säga’n, att pastorn
är här. Se han ä’ litet otåliger åf sig, förstås,» tillade hon
därpå, liksom urskuldande, »men en får inte räkna så noga
med dom, när de inte ä’ friska.»
Därmed försvann hon in i sidorummet, och Vicke som
hela tiden sett ovanligt fundersam ut, passade på och
hviskade till kapellpredikanten, medan de slogo sig ned
framme vid fönstret:
»Här ä’ ugglor i mossen du, Acke! Ska’ du
verkligen gå in och tala med honom, tror du?»
»Det är ju inte sagdt att han vill!» svarade
kapellpredikanten undvikande och lyssnade inåt rummet, därifrån
man hörde en ifrig hviskning och därpå den råa, skrofliga
rösten som, glömsk af eller föraktande alla
försiktighetsmått, utropade:
»Prästfan? Hvem har skickat bud på den?»
Därpå åter en hviskning ännu ifrigare än den förra,
och ett nytt afbrott, harmsnare än förut:
»Det är väl du och jäntan, kan jag tänka! Men tror
ni att den där långa staken kan rå på mig, då har ni
lurat er. Jag ska’ visa honom, jag — låt bli mej, annars
dänger jag till dej — jag ska’ visa’n ...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
