Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapellpredikanten. En skärgårdshistoria - 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62 KAPELLPREDIKANTEN.
»Tror pastorn det?» pustade den sjuke, som tycktes
uppgifven af trötthet, sedan han väl kommit i hvila igen.
»Börja då inte på och läsa, för det tjänar ingenting till!
Jag ä’ inte åf den sorten, ska’ jag säga pastorn.»
»Jag läser inte för den som inte begär det,» svarade
kapellpredikanten lugnt som förut, »men tala om det kunna
vi ju göra, om Olsson vill.»
»För att det ska’ komma ut kring ön och di ska’
peka finger åt Korp-Olle, som di kallar mej?»
»Hvad man talar med prästen om, det stannar hos
honom,» svarade kapellpredikanten, »så att, om det är
någonting som Olsson vill anförtro mig...»
»Nej, det ä’ ingenting att tala om,» svarade den sjuke
med en otålig rörelse och fortfor med slutna ögon: »Det
är bara det att en har ett hälsikes elände här i världen.
En stretar och arbetar och ä färdig att låta flå skinnet
åf kroppen på sej, för te’ få ihop en styfver åt sej och
de sina, och så har en bara otack för hela djäfvelstyge’»
»Jaja, det kan nog vara sant; men så beror det
också på hur man samlat det och hur man gifvit det sedan.
Har man gjordt det i glädje och kärlek eller i stränghet
och oresonlig hårdhet, därpå kommer det an. Har man
varit ett stöd och en föresyn för de sina eller en skräck
och en förtryckare, det är frågan — och kanske till på
köpet ett dåligt exempel — då har man inte mycken
tacksamhet att vänta.»
Den sjuke vred och vände sig och pustade allt tyngre
allt efter som kapellpredikanten talade; det ryckte kring
munnen på honom, som om något trängde sig fram på
tungan och ville ut öfver läpparna; men så bet han ihop
tänderna, som om han med våld ville hålla det tillbaka,
och stora svettdroppar trängde fram på pannan och
sipprade långsamt nedåt de rödbrusiga kinderna, för att
slutligen försvinna i det stripiga skepparskägget under hakan.
Slutligen reste han på hufvudet, stötte häftigt ut
andedräkten och hviskade, i det han pekade framåt dörren:
»Stäng igen dörrn, ifall Lovisa kommer och ska’
sätta fram på borde’!»
Kapellpredikanten steg långsamt upp, stängde till
dörren och satte sig sedan på sin förra plats, vid nedre
ändan af soffan, medan den sjuke reste sig halfvägs upp
mot kudden, slog bägge de grofva, valkiga händerna mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
