Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapellpredikanten. En skärgårdshistoria - 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82 KAPELLPREDIKANTEN
på vid gafvel, i det han drog djupt efter andan, som om
han velat befria sig från en tyngd som tryckte hans bröst.
Karlen gick förbi honom, bockade sig klumpigt och yttrade
i själfva dörren:
»Ja, ajös då, pastorn. Jag tittar fäll hit på måndan,
så kan jag få höra hur det låter.»
Ute i farstun satte han hatten på sig, stack händerna
i byxfickorna och började hvissla en dansmelodi, i det han
vek om knuten vid byggningen för att komma ut på
gården. Kapellpredikanten lät dörren stå, vände sig om
mot fönstret och såg honom gå ut genom grinden med
den vanliga vaggande gången hos sådana som varit ute
på sjön, hatten akterstagad på hufvudet och med utseende
af en person som varit inne hos en annan och talat om
de mest likgiltiga saker i världen.
När han kom ut genom grinden, vände han först åt
höger och tog några steg, tvärstannade sedan och tittade
framåt, gjorde därpå helt om och lunkade af bortåt vänstra
sidan, hvisslande ändå skarpare, så att det skar genom
fönsterrutorna och skorrade i öronen på kapellpredikanten,
hvilken stod kvar midt i rummet och såg ut på backen
där ute, som låg skinande klar i solskenet.
»Jag kommer aldrig att kunna utföra mitt värf,»
suckade han för sig själf, »det öfverstiger mina krafter.
Gick nu inte den där syndaren sin väg, utan att jag
kunde hitta på de rätta orden för att skaka hans
förstockade samvete? Och hvilket djup af sedligt elände öppnade
han inte för mina blickar? Hur lefva de inte som djur
de här människorna, som ändå borde...»
Han afslutade inte sin tankegång, ty i detsamma
fästes hans blick på ett par små fåglar, som slogo ner på
gården. Man såg tydligt att det var ungar, ty den hvita
sömmen på sidan om de små nåäåbbarna lyste så klart i
solskenet. De hoppade och pepo, och efter en liten stund
kom en tredje och slog ner bredvid dem. Det var
bofinkfar själf med det vackra, blågröna hufvudet och de hvita
fläckarna på vingspegeln, det rostbruna bröstet och den
gråhvita underdelen. Just i flykten ner högg han en
insekt, och de små ungarna närmade sig honom ifrigt med
öppnade gap och darrande vingar. Han hackade sönder
rofvet och stoppade en bit i hvarje gap och så snodde han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
