Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapellpredikanten. En skärgårdshistoria - 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.96 KAPELLPREDIKANTEN.
detta egendomliga landskap, som här inne på ön hade
slättlandets hela på en gång enahanda och skiftande natur.
Enahanda i linierna och skiftande i belysningen, allt efter
som de lätta molntapparna närmade sig solen eller flöto
bort förbi den, sedan de ett ögonblick liksom på lek
hållit sina än täta, än halft genomskinliga slöjor framför
dess lysande anlete.
. Det var en hel bikt han emottagit där inne i den
vackra, hvitrappade byggningen, bikten om ett rörligt,
vildt lif, fullt af arbete, närighet och förvillelser. Och som
en försonande afslutning på det sönderbrutna, mellan godt
och ondt vacklande jäktandet efter penningar och
välmaktslif, efter välde öfver sina medmänniskor och anseende bland
sina likställda, det nu utförda beslutet att förlåta dottern
och att söka hindra en ännu värre olycka än den som
redan skett. Han hade lämnat den sjuke med hustrun
och dottern sittande invid soffan, som han måst intaga på
nytt efter kraftansträngningen att gå ut och möta sin gäst
i dörren. Och ändå kunde han inte glömma den
egendomliga blandningen af den nu på en gång så
kärleksfulle faderns förlåtelse och den besuttne hemmansägarens
glädje öfver att dottern hade samma storbondetankar som
han själf och inte ville gifta sig med »fattiglappen», som
han uttryckte sig med ett förakt, hvilket kom läpparna att
skälfva och den nästan maktlösa handen att knyta sig.
Att hon velat öfverlämna sig åt fattiglappen, glömsk
af både plikt och heder, därom talade han icke ett ord.
Och när hustrun ämnade uttala en förebråelse i den vägen,
afbröt han henne med ett sväfvande:
»Jaja, kära mor, det förstås att du har rätt i hvad
du säger, men en får inte vara så sträng emot de unga
häller. Vi ha också vari’ unga, du, och en minns nog
hur det går te’.»
Och innan kapellpredikanten gick, hade fadern till och
med låtit undfalla sig några ord om att dottern hade två
gårdar att ärfva, när han fölle ifrån en gång, och då
vore det väl ingen konst för henne att få en bättre man
än den där.
Ett stycke fram på slätten gick kapellpredikanten
förbi en hveteåker, och som just då solen gått in i ett moln
något större än de förra, blef han stående i skuggan och
såg utåt åkern, på hvars bortre kant solljuset ännu låg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
