Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapellpredikanten. En skärgårdshistoria - 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAPELLPREDIKANTEN. 97
kvar i en bred, gyllene strimma. Det såg så rikt och så
glänsande ut där borta, och solstrålarna förgyllde allt med
sin bländande glans; men närmare honom själf såg det
annorlunda ut. Det var som om skuggan hade låtit
bristfälligheterna träda skarpare fram än ljuset, men det var
nog därför att ljuset var aflägset och skuggan nära. Han
såg nu huru vildsenapen och mjölktistlarna stucko upp
sina hufvuden ibland hveteaxen och huru hela stora fläckar
visade mer ogräs än säd — och han tyckte att han hade
här i förminskad skala en bild af hela sin församling.
Han hade förut endast sett den på afstånd — nu hade
han kommit närmare. Det var en bitter anblick, tyckte
han, men tröstlös var den inte.
»Här gäller bara att få upp ogräset med roten,»
mumlade han för sig själf, »och för hvar tistel jag kan
rycka upp i dag, kommer till nästa skörd ett hvetestånd
i stället. Men får det stå där och fröa af sig, så blir hela
åkern slutligen bara vildsenap och tistel.
Hvad gör nu en förståndig jordbrukare i sådana
fall?» frågade han sig själf. »Förslösar han tiden med
att gå på nöjen och förströelser eller tar han genast itu
med arbetet?»
Hela fältet låg nu i skugga och endast på det längst
bort belägna skogsbältet låg solskenet kvar, glödande varmt
som det alltid är emot kvällen. Och där bakom skymtade
den stora fjärden fram, intensivt djupblå emot den klara
luften, så blå att man skulle förklarat det osant, om man
sett det på en tafla. Men kapellpredikanten fann det inte
så; för honom tog det sig ut som ett af förhoppningar
måladt framtidslöfte, och huru många hinder än lågo i
vägen mellan honom och den blåa ytan där ute, föresatte
han sig att han skulle hinna fram.
Och när han började sätta sig i gång igen hade
molnet hunnit öfver solskifvan, och tätt bredvid honom
började det nu lysa på nytt, så att hveteåkern såg ut som
den burit endast en gyllene skörd och ingenting annat.
»Men sådan får inte min åker bli,» sade han till sig
själf. »Där måste ogräset vara borta, inte bara skymmas
undan, därför att det har samma färg som det äkta.»
Och därmed satte han sig i gång framåt
byggnaderna på Fiskevik, hvilka redan började skymta på långt
håll.
Hedberg. 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
