Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kloka Maja. En skärgårdshistoria - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IIO KLOKA MAJA.
Lina, som låg nerbäddad med det tjocka täcket
uppdraget ända till hakan och som inte ens öppnade på ena
ögat, när gumman kom in, kastade hastigt af sig täcket
och reste sig häftigt upp till hälften i bädden, så att linnet
föll ned från axlarna och lämnade hals, barm och armar
bara, såg på henne ett ögonblick med vidöppna ögon, fick
sedan tag i bägge hennes händer, kramade dem hårdt i
sina och stammade:
»Hvad... hvad ä’ det ni säjer och hur... hur vet
ni att... att...»
»Hå kors, jag vet mycket, jag,» svarade Maja
småslugt, »och jag såg nog i kaffesumpen hemma, hvad det
va’ som hände på Jan Olssons loge i lördas.»
»Såg ni?» frågade Lina allt mera häpen. Såg ni att
Magnus...»
»Att han dansa halfva natten me’ Ida, jal Men hva’-
för gjorde han’et, tror du? Jo, för han visste att
skräddarn, som drog handklavere’, va’ betalt åf far din att hålla
ögona på er — och så för att du dansa’ me’ den där
målarn ifrån stan.»
»Ja, det va’ för att han la’ sej ut för Ida. Inte ville
jag vara sämre än nå’n ann’.»
»Inte blef du fäll bättre för det heller, flicka. Och
nu i dag, när du gick och band efter honom, så slängde
han fäll ur sej någe’, kan jag tänka?»
»Ja, han sa’ att Ida i Marbottna va’ mycke’ smalare
om lifve’ än jag. Och så att ho’ va’ lätt som en fjäder
te’ dansa me’.»
»Och det tyckte du va’ tungt te’ höra på fastande
mage? Jojo — jojo! Tocke’ ä’ det med denna här
ungdomen. Mycke’ ell i kroppen och lite’ vett i knoppen!
Det ä’ så, det ja!»
»Men hur kan ni veta ...?»
»Tror du inte jag me’ har vari’ ung, flicka? Jo, lita
på det, du — och lika hvit och rund och mjuk om halsen
som du. Fast det ä’ länge se’n — men mins’et gör jag
nog i alla fall. Och jag hade fäll en gosse, jag me’ i
min tid — och lika tokiga va’ vi som ni ä’ nu. Men
väl vure om ni blef mindre utsatta för elände än hvad
vi blef.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
