Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kloka Maja. En skärgårdshistoria - 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLOKA MAJA. 125
kläda af sig. Lovisa hade ännu litet att stöka med, så
att hon gick ut och in mellan kammaren och köket; och
när hon slutat sina göromål för dagen, kom hon in för att
säga godnatt och underrätta Anders om att hon låtit bädda
åt sig inne hos Lina för att kunna se om henne under
natten.
»Så godt kan det vara!» sade Anders Jonsson, och
just när hustrun tog i dörrlåset för att gå ut, ropade han,
som om han just nu kommit att tänka på en sak:
»Hör du Lovisa, du!»
»Ja, hvad vill du?»
»Du kunne allt höra dej för lite’ me’ Magnus i
morron bitti’, om det ä’ abslut ett han ska’ te’ Söderman.»
»Jaa, tror du det går ann?» frågade mor Lovisa och
log inom sig själf åt att det hon väntat på hela kvällen
ändtligen kom i sista stunden.
»Du kan ju allti’ låtsa som det bara kom från dig
själf och som jag inte visste åf’et.»
»Åja, det förståss, det kan jag fäll,» svarade mor
Lovisa och gick. i
När hon gått ut. vände Anders Jonsson sig åt väggen
och tyckte att han burit sig riktigt finurligt åt. På det
sättet kunde hustrun kanske ställa saken till rätta, och så
var han ju ändå obestridt herre i huset.
Och den glada öfvertygelsen somnade han på.
Medan detta försiggick inne i kammaren, hade kloka
Maja knallat sig at hem med sin påse på armen, och till
den hade nu kommit en liten korg, i hvilken mor Lovisa
stoppat ner litet smått ur visthusboden, som Maja tyckte
var godt att bära på, just därför att det kändes litet tungt.
Det hade mörknat på duktigt, innan hon gick, men gamla
Maja var inte rädd för mörkret, och vägen kände hon till,
så det var nog ingen nöd för henne att komma hem.
När hon kommit en bra nog bit från uthusen på
Österäng och skulle taga af genvägen, som gick öfver
skogen hem till hennes stuga, hörde hon steg af en
gående, och det dröjde inte lång stund förrän en mörk
skugga kom emot henne från en trädgrupp, som stod just
vid vägskälet. Maja saktade stegen litet och tittade skarpt
framför sig; hon var nästan lika skarpsynt i mörkret som
hennes gamla Olle där hemma, och hon såg snart att det
var Magnus, som kom emot henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
