Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kloka Maja. En skärgårdshistoria - 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134 KLOKA MAJA.
»Hå, hvad den saken anbelangar ...»
»Jaså, ä’ du så tvärsäker på det? Nå, då ä’ det fäll
bäst att vi hör åt me’na själf!»
Därmed öppnade Anders Jonsson dörren till köket och
ropade utåt med dundrande röst:
»Linal A’ du där ute, så kom in te’ mej ett tag!»
Det klack till i Lina, där hon stod vid köksbordet
bredvid modern, men denna klappade henne på axeln och
hviskade hastigt:
»Ge’ dej åf bara, flicka! Du ska’ få si att nu blir
det slag i saka!»
Och med hjärtat i halsgropen skyndade Lina sig in.
När hon fick se Magnus där inne, blef hon som en
drypande blod i ansiktet, och hon tyckte riktigt att
andedräkten stöckade sig inom henne.
»Hör du Lina, du,» sade Anders Jonsson och tog tag
i henne, förde henne fram och ställde henne rätt emot
Magnus, »Magnus här påstår att du tycker om’en, ä’ det
sanning, det?»
»Ja, far!» syarade Lina sakta, men utan ringaste
tvekan.
»Å i hälsike heller Hur understår du dej...»
»Ja, far, ni må säga hvad ni vill, men så är det ändå,
och jag kan inte hjälpa’t!»
»Nå, efter det ä’ på det vise’, så säj åt den
envetingen att han blir kvar då, för jag lär inte rå på’n.»
»Herre min skapare, far... har jag blifvi’ rakt tokig,
eller ä’ det er mening att... att... att Magnus och
jag...»
»Jag vill inte att Magnus ska flytta, säjer jag dej,
och efter det ä’ som det ä’, så får fäll du försöka hålla’n
kvar, när inte jag kan få bukt på’n.»
Nu förstod Lina hur det var fatt, och så slog hon
först armarna om halsen på fadern och kysste honom och
sedan gjorde hon samma process med Magnus, som i sin
ordning lyfte henne upp ett bra stycke från golfvet och
dröjde en god stund med att släppa ner henne igen. Men
när hon sedan väl kom på fötter på nytt, vände hon sitt
glädjestrålande ansikte mot fadern och sade med en
segervisshet som riktigt gjorde Anders Jonsson så varm om
hjärtat som han någonsin kunde bli här i lifvet:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
