Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kornblixt - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152 KORNBLINT.
bägge järngrindarna på vid gafvel och neg så djupt, så
jag trodde att hon skulle falla på knä där hon stod:
»Var så go’ och stig på!» skrek hon andfådd och
såg på mig med en blick af djupaste förvåning, blandad
med lika djup respekt; »brukspatron kommer genast
han skulle bara kasta på sig en rock!»
Jag gick förbi henne in genom grindarna och vägen
uppåt, under det jag med en viss förnöjelse tänkte på
hvad höga rättvisan ändå har att betyda här i vårt gamla
Sverige. Det behöfs bara att det står ’häradshöfding’ på
kortet, tänkte jag, då jag just kom till kröken af vägen
och såg den hvita byggningen sticka upp alldeles midt
för mig, fastän ännu på tämligen långt håll. Den låg på
en höjd, och en terrass med breda stentrappor ledde dit
upp, medan den lummiga parken bredde ut sig på ömse
sidor, genomskuren af den slingrande ån öfver hvilken
prydliga järnbroar slogo sina hvalf till höger och vänster.
Vägen delade sig ett stycke från broarna och flöt sedan
tillsammans igen ofvanför dem, för att därpå rak och bred
fortsätta ända upp till terrasstrappan.
Och på den breda vägen, halfvägs ner till broarna,
såg jag på afstånd hur en högväxt, ljusklädd man kom
emot mig med hastiga steg. Han bar den bredskyggiga
hatten i handen, som om han inte haft tid att sätta den
på sig, och han fäktade med armarna som om han vinkat
åt mig. Närsynt som jag är kunde jag inte urskilja
anletsdragen på så långt håll, och jag kunde inte låta bli
att tänka för mig själf:
»Det var tusan, hvad han är ifrig Har han kanske
någon trasa med i den där konkursbyken, och när han
nu fick se mitt namn, så kanske... här är bäst att hålla
öronen styfva och ögonen öppna, för att inte begå någon
oförsiktighet De här järn- och träpatronerna äro inte
goda att knäcka nötter med, och...»
Längre kom jag inte i mina funderingar, ty nu var
han nere på högra bron och till min ytterliga förvåning
tvärstannade han där, slog ut med bägge armarna och
ropade: .
»Ture! Ture! Är det verkligen du?»
»Herre min Gud!» tänkte jag och det flög en
darrning igenom mig; »jag tycker att jag känner igen den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
