Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett original. Studie ur Stockholmslifvet - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182 ETT ORIGINAL.
»Jag talar om dialekten och inte om någonting annat!»
återtog Olle kärft. Och yill du att jag ska’ fortsätta, så
låt bli att komma med några dumma inkast.»
»Jaså, det vill säga att kvickheter ä’ tillåtna?»
»Åja, därvidlag riskerar man åtminstone inte att bli
afbruten. Nå, emellertid fick jag i hast på mig stöflarna,
borstade mig i håret, tog gud i hågen och begaf mig af
ut i salen, där min mor redan trugat gästerna att slå sig
ner vid kaffebordet. Presentationen var snart gjord och
jag tog plats på den lediga stolen midt emot min mor och
nu hade jag ändtligen tillfälle att taga vårt främmande i
skärskådande. Modern satt bredvid gumman mor min och
jag hade en utaf döttrarna på hvardera sidan om mig.»
»Nå, hur sågo de ut?»
»Modern var ett mycket blekt och magert fruntimmer
mellan fyrtio och femtio, med ett ganska fint ansikte, utom
det att pannan var nästan onaturligt hög och näsan bra
liten...»
»Ja men flickorna? Hvem tusan bryr sig om
gumman ?»
»Flickorna, ja! De voro alldeles kompletta motsatser,
den ena lång och ljus, den andra liten och mörk! Den
långa var snarlik modern, utom det att pannan var
proportionerligare och näsan också; men den lilla var af en
helt annan typ. Hon var, som jag nyss sade, mycket
mörk med vågigt hår, låg, tämligen bred panna, stora,
bruna ögon, en liten lustig uppnäsa och en den allra
rosenrödaste lilla mun med ett tjufpojksdrag i hvardera
mungipan och en framspringande, klufven haka samt en grop
i hvardera kinden. De där groparna syntes likväl inte
oftare än när hon skrattade och det gjorde hon då förstås
så ofta hon kunde.»
»Då hade hon naturligtvis vackra tänder också?»
»Hvad behöfver du fråga om det? Om alla fruntimmer
hade vackra tänder, så skulle de aldrig se allvarsamma
ut. Den långa var däremot mycket allvarlig utaf sig
och det var modern också; men för resten voro de
mycket hyggliga och språksamma så att eftermiddagen gick
mycket raskare än hvad jag nå’nsin hade kunnat tänka
mig. Framåt sjutiden ville de visserligen gå upp till sig,
men gumman mor, som blifvit alldeles förtjust i frun, ville
på inga villkor släppa dem, utan så stannade de kvar till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
