Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
80 ’
Jämtlands lan.
Jämtlands län.
lemna allt för lockande för många, att
icke bedrifva denna vinstgifvande liandel,
som med full säkerhet undergräfver
lapparnes välmåga.
Jämtlands, äfven kalladt Östersunds
län, innefattar landskaperne Jämtland
och Herjeådalen, och är beläget i den
delen af Sverige, som omfattar
benämningen Norrland; det omgifves af Åsele
lappmark, landskaperna Medelpad och
Ångermanland, samt af Norge;
innehåller 40 à 50 mil i längd, ifrån
Jädd-nemsröset å norska linien ned till
Dalarne, och innefattar 436 qvadratmil,
deraf 9,278,806 tunnl. fastland, hvaraf
93,540 tunnl. odlad jord, 295,529 tunnl.
naturlig äng. Folkmängden som år 1805
var endast 31,819, uppgick 1860 till
61,234 personer. I äldsta tider blef
landet inbegripet under Jätne och
Jotaland, samt förmenas äfven varit bland
det första i Skandien, som fått inv.
(Jemför Sturlesons HeimsKringla, Tom. I
och v. Dalins Sv. Rikes historia 1 del.
sid. 422.) Andra påstå, att detta
landskap befolkades strax vid Christi tid,
och säga, att jättar, hvilka Odén
utdrif-vit från Sverige, tagit denna trakt till
hemvist, o. s. v. (Se H. Bildts kunskap
om verlden p. 135.) Traditionen
förmäler, att en rik odalman i Norge, vid
namn Kettil Jämte, hvilken ej kunde
lida konung Harald Hårfagers
våldsamma framfart, flyktat öfver fjället med
mycket folk och i skogarne uppodlat
landet, som nu efter honom kallas
Jämtland. Hans sonson hette Thorer
Heising; denne flydde för ett mandråps
skull ur Jämtland längre in åt landet
och bebyggde först Helsingland. Äfven
Herjeådalen skall blifvit uppkalladt efter
en dit undanflydd norrman, Herje Ulf.
Detta folk lefde i fullkomlig frihet och
höll sig än till Norge än till Sverige.
Om inbyggarnes första antagande af
christendomen förtäljes, att under kon.
Olof den Heliges tåg genom landet till
att återtaga sitt konungadöme Norge,
voro bland skogshöfdingarne, som då
erbjödo konungen sitt biträde, den
jämtländske Arnliot Gellina den ypperligaste
af dem alla (se Gällö). Han var af
smärt och reslig vext; ingen man i
hären räckte honom längre än till axlarne.
Han var kostbart klädd i en röd lif-
rock, omgjordad med ett präktigt bälte,
och bar i handen ett spjut, på hvilket
skaftet var inlagdt med guld.
Konungen sade till dessa hedningar: »I
kunnen väl se, att jag i denna strid, mot
en så mångdubbelt starkare fiende, ej
kan drista på min lilla härsmakt, utan
i måste jag nu förtrösta på Gud; ty
genom Hans makt och miskund allena
månde vi erhålla seger. Derför måste
s alla de, som med mig vilja gå i
striden, tro på Honom och antaga dopet.»
— Till Arnliot sade han: »Hvem tror
du på?» — Skogshöfdingen svarade:
»På mig sjelf och min starka arm har
jag trott hittilldags och funnit mig väl
deraf: men nu vill jag, på dina ord,
tro på Hvita Christ, efter du finner det
så högeligen af nöden.» — Der var då
icke lång tid till undervisning i
christendomen, men konungen sade dem både
kort och väl innehållet af sin och alla
goda christnas tro. .»Du skall tro», —
sade han, — »att Jesus Christus skapat
hafver himmel och jord och allt folk,
och till Honom komma skola efter
döden alla menniskor, som äro goda och
rättrogna.» Då antogo skogsmännen dop
och christendom och af aktning för
konungens väldiga gerningar och
vidtbe-ryktade hjelteära, följde de honom emot
hans öfverlägsna fiender, samt föllo
äfven i striden för det heliga korset och
för den konung de älskat. Under kon.
Inges regering, omkring 1120, lyckades
det kon. Osten i Norge, att genom
många föräringar vinna Jämtlandsboarne.
Han stämde dem slutligen tillhopa och
föreställde dem, huru mycket bättre det
vore för dem, att tillhöra Norge än
Sverige. De hade lättare att få sina
handelsförnödenheter från Norge, ej
heller var det så stort besvär för dem att
resa öfver till Trondhjem, som ned till
Uppsala, då de behöfde anlita sin konung
om något. Jämtländningarne tyckte detta
Ostens tal vara sannt; de gåfvo sig
derföre under honom, och betalade till
Norge sin skatt, hvilket konung Inge
ej förmådde hindra. Men sedan landet
i 40 år varit afsöndradt från Sverige
bragtes det åter till sitt naturliga
fädernesland genom Erik IX:s jarl Guttorm,
en son till Ostmadur, hvars namn skall
finnas inristadt i en bautasten, vid Frö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
