Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Marstrand.
Marstrand. 59
lagsplats för den liandel, som i förening
med sillfisket då idkades af många
främlingar i skärgården. Omkring 50,000
läster sill blefvo under denna tid årligen
saltade eller torkade vid Marstrand och
derifrån exporterade, till följd hvaraf
staden hastigt uppblomstrade. Dertill
bidrogo äfven de förmånliga privilegier,
som af konung Fredrik II förunnades
staden. Alla utländningar skulle i
Marstrand uppköpa och salta sillen. Alla i
skärgården förbjödos ali seglats,
köpmanskap och borgerlig näring. Denna
tid är ock glanspunkten af Marstrands
lit. Ifrån då och fram mot medlet af
följande århundrade finna vi stadens
styrelse sammansatt af en talrik
personal, såsom 2:ne borgmästare, en byfogde,
en syndicus och 10 rådmän m. m.
Genom förutnämnda förmåner samlade
stadens invånare en sådan förmögenhet, att
de icke allenast efter en år 1586
undergången eldsvåda åter kunde uppbygga
den helt och hållet förstörda staden,
utan äfven bära den olvckan, att
sill-fisket upphörde år 1587. Men med
välmågan hade sedefördärfvet blifvit så
stort, att det under denna tid ej skall
funnits någon gudlösare stad i hela
Norge, och högmod (roten till gudlöshet)
går för fall, säger ordspråket, och så
gick det äfven här. Likväl bibehöll
Marstrand ännu någon tid sin välmåga
genom den uteslutande rätt staden egde
till hela länets handel, i synnerhet sedan
Kongelf under 1612 års krig blifvit
betydligt försvagadt, så att, ehuru en
förfärlig eldsvåda i Augusti 1643 lade
hela staden i aska, den dock kunde
ingå med dåvarande länshöfdingen och
ståthållaren i Norge Hannibal Sehested
ett privilegii-accord, att bebygga alla
afbrända tomter med stenhus samt
utrusta och underhålla 4 örlogsskepp,
hvartdera om 200 lästers drägtighet och
24 kanoners bestyckning, mot vilkor af
fullkomlig skattfrihet under 10 år och
örlogsskeppens begagnande under
fredstider, jemte erhållandet af flera andra
privilegier och förmåner. Efter Roeskildska
freden, då staden kom under Sverige,
upphöjdes Marstrand till eti med rätt
ansenliga friheter försedd stapelstad,
under det Kongelf utdömdes och
Uddevalla inskränktes till en usel köpingsrätt.
Carl X Gustafs plan synes hafva varit
att centralisera hela Sveriges vestra handel
på Göteborg och Marstrand, hvarför
också den åtgärd vidtogs, att i
Marstrands magistrat låta en rådman från
Göteborg få säte och stämma samt
tvärtom. Denna idé af en sammangjutning
till ett af 2 närbelägna vigtiga
handelsstäder lät likväl icke i längden realisera
sig. Snart yppades tvister och afund,
som upplöste bandet helt och hållet.
Göteborg — gynnadt af flerfaldiga
förhållanden framför Marstrand, blef ensamt
— hvad det var ämnadt att blifva i
förening med berörda stad —
central-f punkten för Sveriges handelsrörelse. Anda
till 1669 se vi Marstrand sålunda gå
hand i hand med Göteborg; men efter
detta år vidtager i Marstrands historia
en ny period — tillbala gåendets —,
omfattande en tidrymd af omkring 80 år.
Flera samverkande orsaker under den
korta tidrvmden af tre decennier till-
v
intetgjorde stadens forna anseende. Först
och främst uppmuntrades Göteborg
melodi mer på Marstrands bekostnad; dess
friheter inskränktes, fienden intog och
innehade den under Gyldenlöws-fejden
1677—1679, då ali rörelse afstannade;
nya eldsvådor inträffade 1669, 1682
och 1699; tryckande skatter ålades
staden, af hvilka tyngst framstodo
underhållet af fästningsgarnisonen, hvilket gick
ända derhän, att invånarne måste bekläda
truppen och skjutsa densamma vid
om-! byten af garnison. Omsider fullbordades
stadens lägervall genom Carl XILs krig.
Ar 1743 var staden i så fattigt och
utblottadt tillstånd, att den begärde
försköning från deltagande i val af
riksdagsman.
Men en solglimt af lycka skulle ännu
en gång falla öfver den lilla staden, då
med år 1750 ett vinstgifvande sillfiske
åter inträffade och i förening med en
nyvaknad industriel verksamhet hos
borgerskapet förorsakade en
uppblomstrande välmåga. Denna nådde sin största
höjd, då staden år 1775 förklarades för
Porto Franco, med de vidsträcktaste
friheter. Dessa, större än någon stad i
Sverige åtnjutit, gåfvo väl lyftning åt
staden genom folkmängdens tillväxt,
handelns tilltagande, stadens inkomsters
förökande, ehuru det synes, som staden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
