Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
långvarig fred under Sveriges hägn, och deras naturliga förmåner kunde
bära frukt i ett högre välstånd, om än fortfarande med åtskilliga
växlingar och afbrott. De sociala förhållandena voro stadda i en
utveckling till det bättre. Genom svenska regeringens omsorg hade
de underhafvandes afgifter och dagsverken till godsherrarne blifvit
fastställda, och Karl XI hade äfven offentligen framställt
lifegenskapens upphäfvande såsom ett önskningsmål för den närmaste
framtiden. Sådana åtgärder och planer voro likväl ägnade att väcka
motstånd bland adeln, ehuru många af dess medlemmar, som troget
tjänade Sveriges rike och kände sig förbundne med dess intressen,
fingo rik ersättning för sin minskade feodala maktställning genom
befordran till höga ämbeten äfven utom Östersjöprovinserna jämte
därmed förknippade belöningar och inkomster. Det svåraste profvet
var reduktionen, som äfven i Estland och Lifland genomfördes med
stort eftertryck.
Det baltiska ridderskapet hade aldrig innehaft sina gods med
full äganderätt, utan endast såsom län antingen af
ordensmyndigheterna eller af biskoparne, men hade, när ordensstaten och den
katolska kyrkan störtades, icke blott behållit sina län, utan äfven
tillägnat sig en stor del af de gods, som omedelbart hade stått under
dessa andlige maktägandes förvaltning. Svenska kronan hade efter
eröfringen fått nöja sig med återstoden, som också med tiden blifvit
utskiftad i förläningar åt adeln på olika villkor. Reduktionen
stannade icke vid dessa svenska förläningars indragning. Kronan
betraktade sig äfven såsom de förre länsherrarnes rättsinnehafvare och
gjorde alltså anspråk på nästan all jord, som befann sig i enskild
ägo. Det var dock icke fråga om att verkligen utan vidare afhända
godsherrarne deras besittningar. I de flesta fall lät kronan dem
behålla godsen mot arrendeafgifter, som beräknades tämligen lågt.
Denna reduktion innebar därför i det hela taget en på kamerala
rättskraf grundad skattläggning af adeln. Från politisk synpunkt
ansågs det stränga förfarandet äga så mycket större skäl för sig,
som de ökade kronoinkomsterna företrädesvis skulle användas till
provinsernas eget försvar.
Men det var icke underligt, att reduktionen väckte skräck och
harm hos dem, som drabbades däraf. Icke blott godsinnehafvarne
själfve, utan äfven deras affärsvänner och fordringsägare bland
borgerskapet ledo förluster genom indragningarna och ännu mer genom
den rättsosäkerhet, som måste råda, innan det vidlyftiga
reduktionsverket hunne fullbordas. Landtdagarnas motsträfvighet och protester
kunde därför räkna på vidsträckta sympatier. Endast några få
af de ifrigaste oppositionsmännen vågade dock uttryckligen häfda,
att kronan icke hade några andra rättigheter i dessa provinser än
dem, som kunde härledas ur invånarnes underkastelsefördrag. För
Karl XI stod det fast, att han ägde samma suveränitet inom alla
länder, som lydde under hans spira, äfven om han erkände deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
