Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
särskilda rättsställning. Om han emot lifländarne åberopade svenska
riksdagsbeslut angående reduktionen, så menade han därmed, att
dessa beslut grundade sig på hans egen suveräna myndighet, icke
att Lifland stod under de svenska ständernas af honom oberoende
lagstiftningsmakt. Men lika litet ansåg han sig sig bunden af
lifländska landtdagens samtycke. Och han aktade till slut nödigt att
näpsa trotset genom ett afskräckande exempel. En deputation af
lifländske adelsmän, som framburit skrifvelser med
suveränitetsförnärmande uttryck, ställdes 1694 inför en utomordentlig kommission
i Stockholm och dömdes för högförräderi. De benådades visserligen
med fängelsestraff, som helt och hållet efterskänktes enligt konungens
sista vilja. Men motståndet var och förblef tystadt. Dess egentlige
ledare, Johan Reinhold von Patkul, lyckades kort efter rättegångens
början fly från Stockholm och sökte sedermera såsom dödsdömd och
efterlyst emigrant stöd för sina planer i utlandet.
Närmast söder om Dynafloden låg en liten tysk adelsstat utan
kraftigt ingripande regering och med en fullkomligt underdånig
lettisk allmoge. Det var hertigdömet Kurland, också ett fragment af
det försvunna ordensväldet. Det lydde nästan blott till namnet
under polska kronan, dess hertig, som härstammade från den siste
ordensmästaren, hade så godt som ingen själfständig myndighet, och
dess junkrar åtnjöto således en frihet, som väl kunde föresväfva
deras själsfränder i Lifland såsom ett mönster. Där bortom sträckte
sig den stora adelsrepubliken Polen-Littauen, som i ännu högre mått
förverkligade regeringslöshetens ideal.
Från ingen af dessa grannar syntes dock det svenska väldets
inre fiender kunna erhålla någon betydande hjälp. För moskovitens
grymheter hyste man af gammalt i Östersjöprovinserna en ännu icke
utplånad fasa, och äfven han betraktades icke som en jämbördig
motståndare till Sveriges krigsmakt.
Ryssland, Kina och Abessinien sammanställdes ofta i Europa
vid denna tid såsom sällsamma barbarriken, för hvilka just då
utförligare reseskildringar började väcka ett lifligare intresse åtminstone
inom den vetenskapliga världen. Den moskovitiske tsaren räknades
icke till Europas politiska system oaktadt sin kristlighet, som ansågs
afsigkommen och tvifvelaktig. Han kunde, liksom schahen af
Persien, uppmuntras att företaga en diversion emot storturken och äfven
hetsas t. ex. af Danmark mot Sverige eller fordom af Sverige mot
Polen, liksom Frankrike hetsade turken mot Österrike. Men hans
beskickningar togos icke på allvar i Europa, och en europeisk
diplomats resa till Moskva gällde såsom ett besynnerligt äfventyr. Där
bevakades också de främmande sändebuden strängare än i
Konstantinopel och hindrades från alla tillfällen att fritt iakttaga sin
omgifning. Inga ryssar fingo fara utomlands på egen hand, och
främlingar insläpptes i Ryssland endast under mycket inskränkande villkor.
Tsaren tog i sin tjänst åtskillige europeiske officerare, läkare och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
