Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äfvensom just de svenska områdenas fördelning i tre åtskilda
grupper betingade ett kraftigt ingripande i så väl de särskilda
underlydande befolkningarnas som flere olika grannmakters intressen.
Sveriges tyska hertigdömen, furstendömen och herrskap voro
icke förenade under en samfäld styrelse, ehuru i Wismar fanns ett
»öfvertribunal» för den högsta domsrättens utöfning. Inom hvarje
område hade regeringen att räkna med särskilda författningar,
ståndsrättigheter och stadsprivilegier, men behöfde icke möta ett samladt
motstånd, som kunde väsentligen försvåra dess reformarbete. Det
är nämligen svenska kronan, som i sin egenskap af tysk makt har
tagit de första stegen till den tyska samhällsordningens
återupprättelse efter trettioåriga krigets oreda. I Sveriges tyska provinser
tyglades själfsvåldet åter af, en stark statsmakt med regelbunden
rättskipning och förvaltning, och det svenska föredömet manade till
efterföljd i Brandenburg och andra furstendömen. Den kyrkliga
ordningen upprätthölls noga, naturligtvis i den strängt lutherska
ortodoxiens anda, ty Sveriges konung betraktades öfverallt i Tyskland
såsom dess högste skyddsherre, sedan kurfursten af Brandenburg
affallit till kalvinismen och kurfursten af Saxen till papismen. I
Tyskland liksom hemma var den svenska regeringen mycket mån
om allmogens rätt. De pommerska godsens underhafvande kunde
visserligen icke med ens, lika litet som Östersjöprovinsernas lifegne, höjas
till fullt personligt oberoende, men deras skyldigheter reglerades,
och de togos i skydd emot husböndernas inrotade godtycke. I
Verden däremot förbättrades landböndernas besittningshäfd nästan till
själfäganderätt, och de svenska jordeböckerna tryggade deras
ägovidder för framtiden.
Ingen af de tyske grannfurstarne kunde draga sig ifrån den
svenska maktens påtryckning. De mecklenburgske hertigarne måste
i sina inbördes arfstvister taga hänsyn till Sveriges ställning ej blott
vid deras gränser, utan äfven midt ibland dem, i Wismar med
tillhörande områden. Från Rygen och Pommern med de starka
fästningarna Stralsund och Stettin höllos hohenzollrarne i schack, och
från Bremen-Verden öfvervakades deras rivaler, de sinsemellan
kifvande velferna i Lyneburg-Hannover och Braunschweig-Wolffenbyttel.
Kurfursten af Brandenburg var redan en ganska välrustad herre,
som kunde ställa omkring 30,000 man i fält. Men hans länder lågo
spridda utan säkra förbindelser, från Rhentrakterna till Polens och
Kurlands gränser, och han öfveransträngde deras tillgångar för sitt
hof och sin här. Hans ifrigaste sträfvan vid denna tid var att vinna
en kunglig krona, som skulle fästas vid hans genom Olivafreden
från Polens suveränitet befriade besittningar i Preussen. Men
därtill behöfde han de europeiska makternas erkännande och måste föra
en särdeles konstfull politik för att icke stöta sig på något håll. De
lyneburgske velferna kunde blott förfoga öfver hälften så många
soldater, men de hade bättre belägna och rikare länder, som de med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
