Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framgång arbetade på att samla och afrunda. Äfven för dem
hägrade en titelförhöjning, men blott inom tyska riket, i form af ett
nytt kurfurstendöme. De sökte stöd hos Sverige, medan Brandenburg
försiktigt närmade sig Danmark.
De båda nordiska makterna hade vant sig att i kapp jaga efter
sin politiska förkofran på tysk mark. Liksom de tyske kejsarne
fordomdags drogos till Italien och därmed förspillde sitt eget rikes
enhet, så förlade Danmarks och Sveriges konungar, när de vuxit ut
till europeiske potentater, tyngdpunkten för sin täflan till Tyskland
och skärpte därigenom obotligt hindren för en samverkan emellan
de skandinaviska folken. De gamla kulturbygderna i södern lockade
dem såsom skenbart bekvämare förvärf än den krafttillväxt, som
kunde vinnas genom samdräktig utveckling af deras egna länders
hjälpmedel.
Emellanåt i det sjuttonde århundradet framskymtade flyktigt en
annan tankegång under den nordiska politikens skiften. När man
någon gång fick rådrum att lugnare öfvertänka de oupphörliga
stridernas innebörd, så dök den aningen upp, att under dåvarande
förhållanden väldet öfver Östersjön med dess samfärdsel svårligen
kunde bestridas de båda makterna, om de hölle tillsammans.
Sjömakterna i vester, Nederländerna och England, visste alltid klarare
besked därom och underblåste följaktligen den nordiska tvedräkten.
Sveriges och Danmarks flottor neutraliserade hvarandra innanför
Sundet, och Danmark, som hade de bästa förutsättningarna att häfda
sin flagga äfven på de stora hafven, kunde icke nedlägga tillräcklig
kraft på sina örlogsstationer vid Kristianssand på norska kusten,
vid Glyckstadt nära Elbes mynning. Danmark hade vunnit
stödjepunkter för sin sjöfart och handel på Antillerna, på Afrikas och
Indiens kuster, men de skandinaviska folkens deltagande i den
koloniala samfärdseln, som vid denna tid utgjorde underlaget för en
nations ekonomiska uppblomstring, förlamades genom deras inbördes
osämja.
Danmark såg sig nödsakadt att tillika hålla en stark krigsmakt
till lands, men lyckades icke därmed så väl som Sverige. Det
danska enväldet, som i vissa styrelsegrenar tagit Sverige till mönster,
hade likväl icke vågat sig på en reduktion och befann sig i ständig
finansiell förlägenhet. Godsherredömet var fortfarande starkt och
hämmade förvaltningens verksamhet. Utom i Norge var böndernas
personliga frihet mycket inskränkt, och hären var i hög grad
uppblandad med främmande officerare och manskap. Emellertid kunde
danska kronan, med sina knappa två millioner undersåtar i alla sina
länder, samla omkring 30,000 man, mest värfvade knektar, men
äfven till någon del utskrifna trupper. Försöket att uppsätta ett
»nationalt» rytteri genom en rusthållsinrättning »på svenskt manér»
hade misslyckats, ehuru namnet och inkvarteringen på landsbygden
behöllos för vissa värfvade regementen. I Norge fanns dessutom en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
