Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lägren. Å ömse sidor sökte man dock att upprätthålla endräkten,
enär man efter underrättelsen om freden i Traventhal väntade, att
Karl XII skulle landstiga i Lifland. Tsaren lofvade, att han genast
efter Narvas fall skulle personligen infinna sig hos August och med
honom ingå ett bestämdt aftal om krigets kraftiga fortsättning.
Under tiden gaf han sina nyligen från Ukraina ankomna kosackskaror
befallning att genom Kurland skynda till Augusts hjälp. Konungen
undanbad sig förgäfves denna onödiga och ovälkomna förstärkning,
som icke kunde uträtta någonting vid Rigas belägring, utan blott
uppreta adeln i Kurland och Littauen genom plundringar och
själfsvåld. Han skickade till tsaren hertigen af Croy, en belgisk
adelsman, som deltagit i många fälttåg under olika fanor och nyligen
sökt inträde i saxisk tjänst. Denne bepröfvade militär anbefalldes
såsom bättre lämpad jämte den saxiske generalen Hallart att leda
Narvas belägring än de officerare, som förut stodo till tsarens
förfogande. August själf drog sin här från Riga och bemäktigade sig
efter några dagars beskjutning den lilla fästningen Kokenhusen
ett stycke längre uppför Dyna. Därefter lät han sina trupper gå i
vinterkvarter och reste hem till Warschau (början af oktober). Han
trodde, eftersom hösten redan var så långt framskriden, att Karl
XII af både diplomatiska och militäriska hinder nödgats inställa sitt
fälttåg. Säkerligen antog han äfven, att ryssarne, efter de prof de
redan aflagt på sin oerfarenhet, skulle vara tillräckligt sysselsatte
framför Narva under vintern, och att tsaren sedan ej skulle göra
några svårigheter vid att rätta sig efter hans anvisningar för en
lämpligare krigföring.
Just då landsteg likväl Karl XII vid Pernau (den 5 oktober)
efter några dagars stormig öfverfärd. Det dröjde något, innan
fartygen med trupperna hunno samlas där; en del landsattes i Reval.
Konungens krigsplan var ännu icke bestämd, när han ankom till
Lifland. Endast så mycket torde han från början ha afgjort, att
han icke ämnade gå i vinterkvarter, innan han vågat en
sammandrabbning med någondera af angriparne. Hans medfödda
fältherreblick, som skärptes genom hans mod och stridslust, röjde sig
tydligast däri, att han såsom krigets mål fattade tillintetgörelsen af
fiendens stridskrafter, icke deras utmanövrering från
underhållstillgångarna genom konstmässigt och försiktigt intagna ställningar.
Samtidens häpnad öfver hans djärfhet var blott det naturliga
uttrycket för den verkan, som en ny krigföringsmetod alltid måste
utöfva.
Han brådstörtade dock ingalunda sin framryckning. En
noggrann rekognoscering i så vid omkrets som möjligt försummade
han aldrig, och de långväga ridter, som för den gamla skolans
betänksamhet tedde sig såsom idel ändamålslösa äfventyr, gåfvo honom
egna iakttagelser till bruk för snabba operationer i fiendens spår.
Sedan trupperna blifvit utskeppade, besökte han Vellingk i lägret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
