Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vid Rujen (något mer än halfvägs emellan Riga och Pernau), dit
den i Riga förut innestängda hären efter belägringens upphäfvande
hade blifvit förlagd för att spärra fienden frammarschen mot Reval
och kusten. Sedan han förvissat sig, att saxarne verkligen afstått
från vidare fientligheter för året, beslöt han att tåga mot ryssarne
vid Narva. Största delen af Vellingks trupper beordrades att rycka
fram till Wesenberg (emellan Reval och Narva), där rikliga förråder
skulle samlas i förväg, öfverste Schlippenbach framskickades österut
åt Dorpat för att hindra ryssarnes hjälpsändningar från Pleskov
öfver sjön Peipus och tillika iakttaga eventuella företag af saxarne
från deras läger vid Kokenhusen. Själf återvände konungen till
Pernau, hvarifrån de nyanlända regementena sattes i marsch vid
midten af oktober. Där dröjde han öfver en vecka för att öfvervaka och
ordna deras uppbrott. Sedan skyndade han, jämte Rehnsköld och
några få andra officerare, till Reval, dit han framkom den 25
oktober. Borgerskapet hade beredt sig att högtidligen helsa honom
välkommen såsom den förste konung, som besökte staden sedan
Gustaf Adolfs dagar. Karl XII var dock redan innanför
stadsportarna, förrän man hann skjuta salut från vallarna. Sedan
mottog han vederbörande vänligt på slottet, men afböjde alla
festligheter och andra gåfvor än krigsförnödenheter. Där mottog han
äfven vojevodskapet Pleskovs grannt utsirade fana, som
Schlippenbach eröfrat jämte åtskilliga ryska transportbåtar i en drabbning
vid Peipus’ strand.
Medan konungen i Reval var ifrigt sysselsatt med åtgärder för
det wesenbergska lägrets utrustning, uppsöktes han åter af
kejsarens och Ludvig XIV:s sändebud, som i största hast rest öfver
från Stockholm. De hade länge förhandlat med de hemmavarande
statsmännen, bland hvilka i synnerhet fransmannen Guiscard hade
vunnit flere förespråkare genom sina förespeglingar i
öfverensstämmelse med den traditionella subsidiepolitiken. Hertigen af
Holstein, som farit till Stockholm för att besöka sin familj, stod också
på hans sida, och äfven på Piper, som följde med konungen, kunde
han räkna. Ögonblicken voro nu dyrbara, ty när som helst kunde
den sydeuropeiska krisen komma till utbrott. Den svenske
konungens diplomatiska öfverrumpling skulle bilda ett värdigt motstycke
till den spanskes. Från båda sidor bestormades Karl XII denna
gång icke blott med fredsförmaningar och garantikraf, utan äfven
med formliga alliansanbud och yrkanden på väpnad hjälp. Han
hade att välja icke mellan krig och fred, utan mellan krig till
Sveriges försvar och krig för främmande räkning, det senare kanske
till på köpet förknippadt med det förra. För en härskare, som
hvarken var invigd i den diplomatiska rutinen eller hunnit förvillas
däraf, kunde valet icke vara tvifvelaktigt. Ingendera af de talföre
ministrarne kunde bjuda den minsta säkerhet därför, att konung
August verkligen vore sinnad att lemna Sverige i fred. Guiscard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
