Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var ej heller af nöden för honom att taga hänsyn därtill.
Det preussiska hofvet hade tagit till sin grundsats att alltid ställa
sig väl med den för tillfället starkare och efter förmåga begagna
sig af sin medgörlighet till sina egna intressens befrämjande. För
ögonblicket lyssnade man i Berlin hvarken till Danmarks ängsliga
uppfordringar att skydda Danzigs oberoende af Sverige eller till
den saxiska regeringens hemlige agenter, som efter det
svenskt-preussiska förbundsfördragets afslutning förespeglade möjligheten att
bilägga den stora konflikten i norra Europa genom en delning af
polska republikens länder emellan August, Sverige och Preussen,
hvarvid Ryssland skulle gå alldeles lottlöst eller på sin höjd få
någon gränsutvidgning nere i Ukraina. Sådana planer voro
visserligen alldeles i de preussiske vederbörandes smak, men de föredrogo
under förhandenvarande omständigheter att omedelbart underhandla
med Sverige, äfven med utsikt att nödgas inskränka sina anspråk
till en ringare del af det lockande bytet. I sammanhang med
förslag till giftermål emellan den preussiske kronprinsen och Karls
syster Ulrika Eleonora antydde den berlinska diplomatien sin
villighet att befästa det ingångna förbundet genom gemensamt
ingripande i de eftertraktade vestpreussiska områdena. Dessa
förhandlingar, som från svensk sida fortsattes för att hålla Preussen vid
godt lynne och injaga en helsosam skräck hos polackarne, kunde
dock ej leda till något resultat, emedan Karl XII ingalunda hade
lust att på allvar förvandla sin strängt fasthållna antagonism emot
August ensam till en vidtsväfvande eröfringspolitik på republikens
bekostnad. Den fara, som alltjämt under dessa växlande strider
och diplomatiska kombinationer hotade Polens själfständighet, kom
ej från honom, utan från dess egen konungs tvetydiga politik och
adelns oförmåga att samla sig till ett bestämdt uppträdande för
fäderneslandets skydd.
Från alla håll, inom och utom Polen, med förhoppningar eller
farhågor, erkändes det emellertid, att afgörandet låg i den svenske
konungens hand. Han stod såsom segerherre vid Östersjökusten och
Weichsellinjen. Han kunde således hindra alla nya försök att bilda
en sammanslutning emellan grannmakterna till hans fördrifvande ur
Polen eller att förfoga öfver republikens områden utan hans samtycke.
Därigenom var äfven Sverige skyddadt mot hvarje plötsligt öfverfall,
en fara, som ständigt hotade ända sedan Traventhalfreden, och som
måste växa, om han öfvergåfve utsikten att när som helst själf
ingripa med sin krigsmakt på den tyska sidan. De allmänna politiska
förhållandena ej mindre än hans egen föresats att icke låta August
slippa undan med en half och osäker förlikning anvisade honom den
krigsskådeplats, där han personligen kunde uppträda med största
eftertryck. Det svenska väldet var nu en gång så byggdt, att det
måste värjas på två fronter, och det gällde för konungen att välja
den, som mest kräfde hans egen närvaro.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
