Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Emot denna hans maktställning, emot denna hans uppgift
betydde det ännu föga, att ryssen fortfarande oroade gränsprovinserna
vid Finska viken. Deras försvar äfventyrades lika litet nu som under
Karl Gustafs krig genom konungens frånvaro, utan genom saknaden
af ett enhetligt öfverbefäl, som kunde ersätta den myndighet han
personligen skulle ha utöfvat. Det var en gammal brist i Sveriges
härordning, liksom för öfrigt i alla andra staters vid denna tid, att
regementena icke i förväg på fredsfot voro sammanfattade i större
kårer under bestämdt reglerade kommandon. Fälthärarna måste
därför bildas vid krigets utbrott och under dess fortgång. De
utgjordes vanligen blott af så stor truppstyrka, som allt efter
krigsskådeplatsens beskaffenhet och tillgångar kunde hållas tillsammans
inom ett trängre område. Befälhafvarne öfver dessa småhärar voro
oberoende af hvarandra och hade svårt att underordna sig någon
annan förman än konungen själf, emedan de från början voro vane
att betrakta sig såsom inbördes likställde. De ville helst operera
hvar för sig på egen hand under oupphörliga förhandlingar och
tvister sinsemellan om proviantunderstöd och förstärkningar enligt
växlande behof.
Så var det äfven nu i Östersjöprovinserna. Där fanns ingen
militär auktoritet, som ägde att leda de splittrade operationerna i en
gemensam riktning. Den svenska krigsmakten bestod af två
fälthärar, den ena norr om Neva, den andra vester om Narova, af två
eskadrar, den ena utanför Nevamynningen, den andra på Peipussjön,
dessutom af åtskilliga större eller mindre fästningsgarnisoner, men
var i sin helhet ingalunda obetydlig. Ryssarnes öfverlägsenhet i
antal var långt ifrån så stor, som de svenske vederbörande inbillade
sig, i synnerhet efter de första motgångarna, som framför allt starkt
rubbat generalernas offensiva själftillit och deras förmåga att med
vaksamhet och nykter uppskattning iakttaga fiendens rörelser. Om
också bland de svenska trupperna funnos månge nyutskrifne rekryter
och i hast uppbådade landmiliser, så var dock proportionen af
verkligen öfvade soldater vida större än inom tsarens ännu löst
organiserade och af allehanda folkstammar brokigt sammansatta här. Men
manstukten och stridslusten försvagades småningom genom de oense
svenske ledarnes slappnande företagsamhet och den illa anordnade
provianteringen. Ehuru den svenska flottan behärskade hafvet och
konungen redan kort efter Nyenskans’ förlust hade gifvit
defensionskommissionen i Stockholm fullmakt att öfversända så väl förråder
som nytt manskap från det egentliga Sverige, hvars ekonomiska
krafter ännu ej behöfde anlitas för dess eget omedelbara försvar, så
förblefvo dock generalerna för det mesta hänvisade till sitt inbördes
kif om knappa underhållsmedel och tillfälliga undsättningar.
Så mycket mindre benägenhet hyste de då att samverka mot
fienden. Generalguvernörerna i Narva och Reval, kommendanterna
i Dorpat och Pernau höllo ängsligt på sina garnisoners fulltalighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
