Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bidrag till Historien om Pfalzgreven Hertig Adolf Johans sista lefnadsår och familjeförhållanden. Af O. v. Feilitzen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240
j. MANKELL.
4
af sin förherskande ställning. Men samtidigt började Ludvig
XIV allt ifrigare tränga på för att förmå Sverige till ett aktivt
deltagande i kriget och till en början att öfversända krigsfolk
till Tyskland för att der bilda en fältarmé. Den skicklige
underhandlaren Feuquieres lofvade i Mars att öka subsidierna, så att
200,000 rdr skulle utbetalas i mån af truppernas landstigning i
Tyskland, och 600,000 sedan de aktivt deltagit i kriget, samt
derefter ytterligare såsom skänk 100,000 rdr.
Detta kunde De la Gardie och hans anhängare icke längre
motstå. Under sommaren 1674 läto de trupper öfverföras till
Pommern samt värfningar i Tyskland anställas, allt likväl under de
vänligaste försäkringar om fred med Brandenburg. Då Turenne
samtidigt vid öfre Rhen inbröt i Tyskland, ansåg sig
kurfursten både befriad från sina genom freden i Vossem åtagna
förpligtelser och så betryggad i afseende på sina egna länder,
att han utan fara kunde skynda sina betryckta landsmän i öfra
Tyskland till hjelp. I medlet af Augusti aftågade han med
20,000 man från Magdeburg, gick i början af October öfver Rhen
och lyckades jemte de österrikiske och lothringiske trupperne
under hösten att utdrifva Turenne ur Elsass.
Nu kom en ny påtryckning från Frankrike. Emedan
Feuquieres höll handen om penningepungen och icke utbetalade en
enda fyrk, förrän svenskarne börjat kriget, hvarjemte den i
Pommern samlade hären i följd deraf började lida nöd och hårdt
trycka på eget land, måste svenska regeringen slutligen, fastän
i högsta grad motvilligt, gifva befallning om härens inryckande
på det brandenburgska området, ehuru fortfarande afgifvande de
vänligaste försäkringar om fredliga afsigter. Något annat val
var ej heller öfrigt, såvida man ej ville upplösa den med stor
möda och kostnad samlade och underhållna hären, hvaraf likväl
den ögonblickliga följden blifvit de så ifrigt efterfikade
subsidiernas upphörande.
Svenska armén torde då hafva räknat omkring 55,000 man,
hvaraf 25 till 26,000 befunno sig i Tyskland. Således alldeles
for mycket för en demonstration, men alldeles för litet för
fullföljandet af en kraftig politik. Af sistnämnda styrka lågo
omkring 4 à 5000 man i Brehmen under fältmarskalk-löjtnant
Königsmarks befäl, 2 till 3,000 i Wismar och 6 till 7,000 såsom
garnison i Vor-Pommern, hvarförutan 13,000 blifvit sammandragne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
