Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LXXXVITI
granskningar och anmälningar.
44
"genom den split och oenighet som på några år i religionen här i
vårt kära fädernesland Sverige varit hafver, den aeademia i Upsala
blifvit om intet ocli förfallen",1) men underhandlingar med
tronföljaren måste föregå innan frågan kunde anses afgjord. Följden blef
omsider 1595 års privilegier med åtföljande underhållsbref. hvarigenom
man vågade hoppas på en ljusare framtid. Det dröjde dock länge
ännu innan det profetiska jublet, som uttrycktes i de bekanta orden:
"nu är Sverige blefvet en man" kom att innebära en sanning. Den
tid, som nu närmast följde och som räckte ända fram i Gustaf Adolfs
dagar, var en jäsningens ofredstid, då universitetets historia blef af den
största betydelse för landets egen, itliy att stridsfrågorna icke längre
rörde sig uteslutande inom skolväsendets gränser, utan utöfvade sitt
inflytande på den inre politiska ställningen i landet. I striden
mellan Johannes Rudbeckius och Johannes Messenius lyfte jesuitismen
ännu en gång sitt hufvud oeh en snart sagdt vanvettig ilska bröt ut,
under de åtskilliga uppträden, som egde rum mellan de akademiska
fadren. Huru sorgligt än detta kapitel i universitetshistorien måste
förefalla hvar och en, som hyser höga tankar om lärdom och
vetenskap, så följer man dock med det lifligaste intresse författarens
skildring häraf, framstäld som den är i en i många afseenden ny
belysning, och att man har härför mycket att tacka förf:s
framställningskonst är visst, ty annars torde man lätt nog kunna ledsna vid det
till otrolighet upprepade käblet mellan de akademiska lärarne, som
ständigt lågo hvarandra i lufven, och detta snart sagdt icke alltid i
endast flgurlig bemärkelse. Det skulle gå långt innan deri store
vetenskapernes befrämjare Gustaf Adolf kunde, hota att med sin hand
draga sista stödet undan detta universitet, men förvånas deröfver kan
man väl egentligen icke. En dylik hotelse hade redan hans fader
låtit höra, och verkstälde den äfven i viss mån. Det spända
förhållande, som rådde mellan presterne och konung Karl, hade, enligt
Messenius, den följden att professorerne i Upsala, som stått i
spetsen för oppositionen, beröfvades sina privilegier, i det att konungens
sekreterare, Erik Göranson Tegel, i list och förslagenhet en värdig son
till sin fader, narrade d. v. rektoren att utlemna privilegierna,
föregifvande att konungen ville förbättra och bekräfta dem. Detta skedde
1607 och på den riksdag, som förklarade Gustaf Adolf myndig, 1611,
nödgades man bönfalla om att återfå de undanhållna urkunderna.
På samma gång framstäldes äfven begäran om att en kansler måtte
för universitetet tillsättas samt en ofta upprepad anhållan om
anläggandet af ett tryckeri i Upsala. Med skäl kan man förvånas öfver
att denna sista, för ett universitet så vigtiga fråga, blifvit så länge
åsidosatt. Sedan den gamle ifrån Lübeck inkallade boktryckaren
Georg Richolff lemnat Upsala, der han åren 1540—1 vistats för att
under öfversättarens, Laur. Petri ögon utgifva sin prydliga foliobibel,
hade ingen boktryckare funnits vid universitetet, hvilket naturligtvis
Bil. 10, sid. 24.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
