Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LIV
GRANSKNINGAR OCII ANMÄLNINGAR.
54
bland alla germaniska folk tidigast fingo en historisk litteratur på
modersmålet, den särdeles vigtiga fornengelska krönikan på prosa,
som fortsattes under flera århundraden och tidtals är den enda
historiska källskrift man eger för dessa skiften af Englands historia. I
afseende på den gamla vestsaxiska konungalängden anmärka vi endast,
att förf. icke använder de språkligt riktigaste namnformerna.
Efter ett af Hr Tengberg skrifvet kapitel om »Norden och
Nordmännen före år 1000» och en inledande öfversigt af Nordmannatågen till
vestra Europa fortsättes åter Englands historia (s. 195) uti
sammanhang med sistnämda företag. Författarens tvekan (s. 195) om namnen
Ingvars och Ivars identitet kan lätt häfvas, ty Inwær och Iwar äro
de former, som just i olika handskrifter af den nära samtida engelska
krönikan användas. För öfrigt är Halfdan, som blef Northumberlands
beherskare, en vida oftare nämd vikingahöfding än Ubbe. »Ostangel»,
det må i förbigående anmärkas, är en något’ sällsamt klingande form,
som Hr Wallis oupphörligt använder, då »east-engle» är den enda
form på folkets namn, som samtiden nyttjar.
Med Alfred den stores regering slutar det första tidehvarfvet af
Medeltidens historia och det andra börjar med de danska vikingarnes
eröfring af Normandie samt normandernas eröfring af England. Mot
Hr Wallis framställning ha vi icke många erinringar att göra. Att den
på bilden s. 71 framstälda drottning Ælfgyf skulle vara Harald Harfots
moder, är mycket osannolikt. Förf. har måhända förbisett att Knuts
lagliga gemål Emma af engelsmännen kallades med samma namn.
Användningen af formen »Hårdråde» som ensamt nomen proprium i
stället för Harald s. 211 förefaller äfven något underlig; icke lär
det t. ex. gå an att använda binamnet »Skötkonung» ensamt i st. f.
Olof eller »Eröfraren» i st. f. Vilhelm af detta binamn. Uppgiften
om de 60000 riddarlänen, i hvilka Wilhelm Eröfraren skulle ha
indelat England, lärer väl icke alldeles få tagas efter ordalydelsen. Vi
hänvisa författaren till hvad Englands erkändt främste nu lefvande
historiker, William Stubbs, i sin »Constitutional history» yttrar om
saken. — Uttrycket s. 213 om det franska språkets införande vid
domstolarne är icke heller fullt noggrant, då det endast var vid
öfver-domstolarne något sådant egde rum. Hela denna språkliga fråga
hade förtjent ett utförligare omnämnande. Det engelska språkets
fortfarande bestånd och slutliga seger trots de franska konungarnes
och den franska adelns herravälde är en företeelse af största intresse.
Hr Wallis lemnar Englands historia vid slutet af det elfte
århundradet och öfvergår till det Tyska rikets, som i tvänne afdelningar
tills vidare fullföljes till och med det stora interregnum. Mellan de
båda afdelningarne dels afhandlas korstågen, dels inskjutas några
kapitel om samhällsförhållandena i vestra Europa under Medeltidens
andra tidehvarf. Vi ha redan antydt, huru ett vidlyftigare utförande
af det tredje ståndets och städernas utveckling hade varit af
synnerligt intresse. Äfven på Tysklands historia sakna vi ett och annat.
Vi beklaga att utrymmet förbjudit ett något fullständigare ingående
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
