Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
Och den som ryggar tillbaka för att se urkunder återgifna i sitt gamla
skick (så vidt detta med nu vanliga trycktyper kan återgifvas), eller
finner det besvärligt att taga kännedom om dem, såvida ej »det för
ögonen stötande», d. v. s. för ett ovant öga främmande först är
undan-röjdt, och deras gamla drägt, åtminstone till en god del, utbytt mot
en mer eller mindre modern, han borde aldrig syssla med urkunder,
hvarken tryckta eller otryckta; han borde allraminst befatta sig med
att vara urkundsutgifvare, och vore han detta skulle ju hans
känslosamhet ständigt läggas på pinbänken, och man skulle af hans
motvilja för det som vore fornt i stafsättet lätt kunna befara att han
skulle vidtaga långt gående förändringar och förvanskningar.
Om alla de förenämnda ändringsförslagen gäller det, att hvad som
skulle ändras är särdeles »betecknande för tidens och dåvaraude
skrif-vares metod att uttrycka ljuden», och att de följaktligen, enligt hr
H:s egen förklaring, borde bibehållas, men meningen är väl att de
hemfalla under hans undantag: »så snart den icke är språkvidrig eller
ändamålslös». Med dessa slagord skulle man således erhålla rätt att
förafskeda vissa bokstäfver eller att ersätta dem med andra. Men är
det icke ännu mer språkvidrigt att bortkasta hvad som kan sägas
vara typiskt under långa tider såsom uttryck för vissa ljud, att
våldsamt findra en skrifts charakteristiska drag, så att deraf blir något
helt nytt, som icke passar tillsammans med det öfriga ålderdomliga,
som man dock vill låta qvarstå, tills vidare åtminstone? Om också
intet annat skäl förefunnes att låta de gamla formerna qvarstå, än
detta att man, genom att alldeles modernisera en mängd ord, — och
detta skulle blifva följden af det uppstälda förslaget — skulle la en
brokig blandning af nytt och gammalt, som ännu mer skulle stöta
ögat hos alla, som hade sinne för verklig »historisk smak». Ty ett
sådant mixtum compositum af nytt och gammalt, som hr H. vill
införa, skulle väl strida mer emot god smak och sinne för harmoni,
än de olikheter och abnoriniteter, som de gamla handskrifterna nu
förete. Eller skulle det vitna om »historisk smak» att t. ex.
framställa Gustaf II Adolph eller Carl XII i modern generalsuniform, eller
åtminstone utstyrda med en eller annan modern uniformspersedel,
eller att teckna en man från sten- eller bronsåldern, klädd i
djurhudar men med en cylinderhatt från 19:e århundradet, eller att
utrusta en Odins följeslagare med frack och hvita handskar? Eller
hvarföre är det mera »språkvidrigt» att bibehålla medeltidens och
1500-talets »haffua», än att ändra det till nutidens »hafva»? Det allmänna
bruket gjorde den förra formen lika berättigad, som den nya är nu.
Och man får ej glömma, att det dubbla / ofta regelmessigt användes
för att beteckna mjukt ljud, om det också stundom förekommer der
f-ljudet är hårdt. Alltså är dess användning icke alltid
»ändamålslös».
Vidare om i och j, it och v eller w skola ändras allt efter som
de skola uttrycka vokal- eller konsonantljud, så ligger deri en
verklig-fara för att ändringar kunna vidtagas, som göra det ganska svårt för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
