Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
23
OM SVERIGES YTTRE POLITIK EFTER STATSHVÄLFNINGEN 1772.
161 *
sätta kriget mot Turkarne» Blosset, Frankrikes sändebud i
Köpenhamn, hade under sitt arbete för upprätthållandet af freden
och det goda förståndet mellan nordens kronor knappast så stora
svårigheter att besegra hos danska regeringen, som Yergennes hos
Gustaf III.
Ingenstädes var man på det hela mindre berörd af den
timade hvälfningen än vid hofvet i Wien. I Frankrike ansåg
man sig likväl hafva rätt att vänta, att denne bundsförvandt
på Frankrikes uppmaning skulle göra sitt inflytande gällande hos
Ryssland och Preussen, med hvilka det trädt i nära förbindelse
för Polens delning. Man skulle deri ha sett ett bevis, att det
preussiska inflytande hos Wienerhofvet, som man så mycket
fruktade, ännu icke var allsmäktigt. Så väl svenska ministerns
i Wien grefve Barcks, som grefve Creutz’ depescher från Paris
visa emellertid, att de österrikiska statsmännen voro långt ifrån
att instämma i jublet öfver revolutionens lyckliga utgång.
Österrikiske ambassadören i Paris grefve Mercy d’Argenteau talade med
ringaktning om de resultat, som Versailler-hofvet väntade af denna
händelse2), och Österrikes sändebud i Stockholm, baron
Wiedmann, nära vän till Ostermann och Goodricke, ansågs genom sina
rapporter från Sverige bidraga att »förgifta Wienerhofvets
stämning»3). Kejsar Josef II och furst Kaunitz gjorde antydningar om
de faror, som hotade Sverige från Ryssland och Preussen, så länge
dess nya författning egde bestånd. Genom franske ambassadören
i Wien, kardinal Rohan, gjorde furst Kaunitz, uppenbarligen på
Preussens inrådan, en formlig hemställan till franska regeringen
att i den allmänna fredens intresse söka förmå konung Gustaf
till ändring af den nya regeringsformen4). Dels inflytande från
Berlin, dels från ett par personer i kejsar Josefs närmaste
omgifning, fältmarskalken Lascy och grefve v. Ditrichstein, ansågs
hafva bidragit till kejsarens tvetydiga hållning i denna fråga. —
Kejsarinnan Maria Theresia deremot synes hafva varit af en annan
åsigt om Sveriges angelägenheter, att döma efter hennes egna
Hellstenius, Gustaf III:s danska politik (Nord. Univ. tidskr. 1861 h.
4 s. 14).
2) Blaquieres till Suffolk % 1772.
3) Vergennes dep. 14/n 1772.
4) Svenska ministern grefve Barcks depescher från denna tid, tryckta i
Hist. Handl. IÏ, lemna utförliga och intressanta redogörelser för förhandlingarna
mellan Kaunitz och Rohan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
