Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fredrik II äskat inställande af handeln på Narva [1]. Det svar
han erhöll var en inbjudning att till d. 25 Juli afsända några
rådsherrar med fullmakt till Halmstad för att underhandla med
ditskickade danskar. Efter en öfverläggning med sitt riksråd i
Strengnäs gaf Erik sitt samtycke [2]. Den 10 Juli utfärdades
kreditif för Ture Pederson (Bjelke), Dionysius Beurreus och
Lars Knutson [3]. I Halmstad egde dock icke mötet rum utan
i Köpenhamn, dit svenskarne sannolikt ankommo d. 8 Aug. [4].
Huru långt man redan hunnit in på det sluttande planet, framgår
af Eriks befallning till sina sändebud att dröja, tills det
blef klart, om man skulle hafva fred eller fejd. Visserligen
hade han själf ej för afsigt att uppsäga freden, om man icke
kunde komma till någon vänlig handel, utan ville lemna den
saken åt danskarne [5], men för att undvika fredsbrottet tog han
ej ett steg. Hans anspråk på Gottland hoppades han, att
danskarne skulle medgifva. Mot deras på Livland satte han som
förut sina på Halland och Skåne. Att han ej medgaf något
tilltal till Sverige, föll af sig själft [6]. Hertig Magnus finge ej
intagas i freden, om han ej ville göra russtjänst och förhålla
sig som en lydig biskop, »ty Erik hade nu trädt i härmästarens
ställe» [7]. Att Fredrik II skulle gå in på sådana vilkor,
framför allt då han nu fått en ny klagopunkt i stängandet af
handeln på Narva [8], var ej att vänta, och Erik väntade det
säkerligen icke. Han förebrår själf sina sändebud för flathet och
visar sig angelägen om nya tvistepunkters uppsökande. Hvarföre
inläte sig icke hans utskickade i vidare disputats, om huru
ofta danskarne försedt sig mot det gamla förbundet, hvarpå de
så mycket höllo på att »pucke»? Att underhandlingarne drogo
ut på tiden, föreföll honom högligen misstänkt. Danskarne ville
blott förorsaka uppskof, tills deras sändebud komme hem från
Ryssland, hvarest de nog sökt stämpla allt ondt. Det syntes
honom derföre rådligt, skrifver han d. 29 Sept., att »i tid tänka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
