Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
27
SVERIGE OCH PREUSSEN 1701
-1 709.
139
uträttas och att af Karl tills vidare ingen hjelp var att vänta;
förhandlingen om trupperna betraktades endast såsom ett
medel att uppehålla vänskapen. Småningom öfvergick man alt
mer och mer på den politiken, att öfverlemna det nordiska
kriget åt sig själft och endast söka hålla det inom tillbörliga
gränser. I Polen fick Karl den tolfte, konung August och
de olika konfederationerna fritt rasa mot hvarandra, men
striden skulle ej vidare få utbreda sig. Det arma landet
pris-gafs åt sitt olyckliga öde: endast de skadliga följderna för
Europa sökte man förekomma: hindrades blott icke
grannländerna af fruktan för Karls vapen att sända sina härar mot
Frankrike, var man till freds stäld och hoppades, att »den
nordiska kratern, på alla håll afsöndrad från den omgifvande
verlden, skulle brinna ut i sig själf»2)..
3.
Så stodo sakerna i slutet af år 1702. Helt och hållet
upptagen af sin afsättningskamp mot konung August, tågade
Karl den tolfte med sin segervana här fram och åter i det af
partier sönderslitna, af olyckor utarmade Polen; sjömagterna
åter hade ali sin uppmärksamhet rigtad på kriget mot
Ludvig den fjortonde. Sedan statskonstens sträfvanden att släcka
den ena af de tvänne krigslågorna eller åtminstone slå dem
samman till en, hade strandat, var skådeplatsen för händelserna
i norden skild från den i vester. Midt emellan båda stod
Preussen, som väl i spanska tronföljdsstriden, men ännu ej med
afseende på förhållandena i Polen intagit en bestämd ställning.
Vi hafva i det föregående sett, huru kurfursten af
Brandenburg vid utbrottet af det nordiska kriget visat en
tvä-tydig hållning, men huru han under striden med Danmark
mera af händelsernas tvång än i kraft af de ingångna
förbunden förmåddes öppet taga Sveriges parti. Det goda
förhållandet varade emellertid ej länge; från svenska sidan
gjordes visserligen alt för vänskapens bibehållande, men
kurfursten misstänktes snart åter att stå i hemlig förbindelse med
fienderna; han vägrade ej de danska trupperna genomtåg åt
’) Noorden II, 35.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
