Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
ERNST CARLSON.
10
Sachsen och lemnade alis intet gehör åt Karls framställningar
om fullgörande af den oliviska fredsgarantien och de ingångna
allianserna, ja hans ministrar vågade till och med, för att på
något sätt urskulda sig, förneka det någon sådan framställning,
muntlig eller skriftlig, blifvit gjord i Berlin1). Sedan
konungatiteln antagits, blef förhållandet till Sverige än mer kyligt, då
Karl den tolfte ej genast »fann convenience» att erkänna den
samma. Storren, det svenska sändebudet i Berlin, måste vid
det preussiska hofvets återkomst från kröningen i Königsberg2)
draga sig till baka till Stettin för att där invänta konungens
befallning angående det han med afseende på den nya
värdigheten hade att i agt taga 3). En sådan befallning lät emellertid
vänta på sig, och förbindelsen med det preussiska hofvet var
så godt som afbruten4). Detta vållade i synnerhet olägenhet
för de svenska regeringarna i Pommern och Bremen, som måste
stå i en ständig beröring med Preussen och nu fingo sina bref
till de preussiska myndigheterna ouppbrutna till baka i
anledning af den bristfälliga titeln. Endast en nödtorftig och högst
besvärlig meddelelse skedde genom den preussiska gesandten
i Stockholm, gref Dohna 5).
Behofvet af en närmare förbindelse gjorde sig å ömse
sidor känbart, och det är högst egendomligt att se, huru denna
anknöts just vid samma tid, som underhandlingen med
sjö-magterna börjar blifva mindre liflig. Det var i Haag, där
vid denna tid den europeiska politikens trådar och särskildt
svenska underhandlingens lupo samman, närmandet först egde
*) Genom ett långt memorial måste Leijonstedt, f. d. svenskt sändebud
i Berlin, inför K. M:t försvara sig mot så oförsynta påståenden som de man
från Preussen gjorde, nämligen att vid hofvet i Berlin inga bref blifvit
fram-lemnade, inga påminnelser gjorda angående den påstådda hjälpen. Jfr hans
ofvan anförda und. berättelse.
2) Den 18 Januari 1701 n. st,
3) Storren till K. M:t den 9 Februari.
4) I Stockholm sökte konung Vilhelm för att återställa det goda
förhållandet, genom sin resident Robinson verka för erkännandet af preussiska
konungavärdigheten. Från svenska sidan visade man benägenhet att, i händelse
K. M:t därtill gåfve tillstånd, underhandla med preussiska ministern, gref
Dohna, om saken. Man ville »sondera honom, hvaruti hans herre skulle vilja
vara K. M:t till viljes till ett reciproct bemötande och vänskapens stadfästande,
præponerandes honom därtill med något, som kunde lända till K. M:ts
intresse». Kanslirådet S. Åkerhielm till Piper, den 5 Februari. Acta
historica.
5) Till kanslikollegium den 30 Juli.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
