Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5 sveriges förh. t. ryssland under gust. iv adolfs fö rm yn därst y r. 255
rikes skakade konungatron. Sjelf önskade han högsta ledningen
af företaget och erbjöd för sin del 16,000 man infanteri och 2,600
man kavalleri utom nödigt artilleri och tross. Dessa trupper
skulle i förening med .Rysslands kontingent användas till en
landstigning på Normandiets eller Flanderns kust1).
Förhållandena voro dock ingalunda gynsamma för denna plans
realiserande 2). Kejsar Leopold IL som väl borde varit mest
intresserad af sin systers och svågers öde, hade ingen lust att kasta
sig i krig med Frankrike. Oafsedt de jäsningsämnen, som
förefunnos inom hans egna länder, insåg han allt för väl, att Polens
öfverväldigande genom Ryssland skulle blifva närmaste följden,
så snart Österrike blefve upptaget på annat håll. A andra
sidan var han1 alldeles icke benägen att medverka till
återställandet af Frankrikes gamla absoluta konungadöme, hvars makt
Tyskland så ofta till sin olycka fått erfara. En inskränkning
af den kungliga myndigheten i Frankrike var från hans
ståndpunkt högeligen önskvärd. Den betydde för honom ett
sjunkande af detta lands europeiska maktställning. Emigranterna
och deras förespråkare, Katarina II och Gustaf III, hvilka
yrkade på fullkomligt återställande af allt hvad revolutionen
omstörtat, voro föremål för hans stora misstroende. Deras
uppmaningar att kraftigt uppträda mot Frankrike tjenade endast att
ännu mera styrka honom i hans åsigt om nödvändigheten af
fredens upprätthållande. Föga större stridslust visade till en
början Preussen. Fredrik Wilhelm II var visserligen för sin
enskilda del vida méra uppretad mot revolutionen än
kejsaren, men förmåddes af sina ministrar att i denna fråga intaga
samma ställning som Österrike. Beträffande enväldets
återställande i Frankrike samstämde de båda tyska makterna
fullkomligt. England uttalade sig bestämdt för neutralitet; om denna
makt trodde man sig i öfrigt veta, att minister en Pitt till och
med hyste en afgjord förkärlek för den franska-
nationalförsamlingen.
Ryssland låtsade deremot större benägenhet för planen, och
med denna makt förde Gustaf III under vintern 1791—92
ganska lifliga underhandlingar rörande densamma. Fåfängt
försökte han dock aftvinga Katarina någon bestämd förklaring
angående de mått och steg, hon ämnade vidtaga mot revolutionen.
Visserligen vägrade hon ej att ingå på förslaget om en
gemensam landstigning någonstädes på Frankrikes kust, men i öf-
’) Om Gustaf III:s förhållande till den franska revolutionen se:
SchinTcel-Bergman, Minnen ur Sveriges nyare Historia» II (Stockholm 1853), Geffroy,
Gustave III et la cour de France (Paris 1867), Manderström, Om Gustaf
III:s yttre politik under de två senaste åren af dess regering (Stockholm 1859)
och Cederstråle, Bidrag till kännedomen om underhandlingarna efter freden i
Yärälä angående förbundet med Ryssland (Stockholm 1866).
2) Se bland andra Sybel, Geschichte der Revolutionszeit (Düsseldorf 1877),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
