Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alltid Jesu namn, till dess båda armarne och benen voro
krossade under hjulet. Till sammans fick han 15 stötar. Kapiten
Waldau (som förde befäl vid förrättningen) ropade till
skarprättaren att rikta stötarne mot bröstet. Den arme syndaren
blickade mot kaptenen, bedjande: »Käre, hufvudet af!
Hufvudet af!», hvilket också kaptenen befalde skarprättaren. I det
nu skarprättaren ville lägga honom (Patkul) framstupa, hjelpte
han sig till förvåning sjelf och lade hufvudet på blocket.
Skarprättaren gjorde tre hugg, innan han skilde hufvudet från
kroppen». Att den olycklige lefde ännu, då han halshöggs,
härledes i prinsens af Würtemberg anteckningar derifrån, att
»hjulet gled ned från hans bröst, hvilket var ganska fett».
Så lyder ögonvittnens berättelse om Patkuls gräsliga slut.
Dödssättet var en följd af tidehvarfvets hårda lagar, som för
sådant brott tilläto sådant straff. För att väcka ytterligare
deltagande för den olycklige har man genom diktade tillägg eller
uppsåtliga förtiganden sökt framställa afrättningen ännu
ohyggligare än den verkligen var. Från rysk sida [1] har man till
och med framkommit med den helt säkert osannfärdiga
beskyllningen, att Karl XII skulle hafva befalt den ytterligare
skärpning i dödsstraffet, att Patkul ej skulle halshuggas, förrän denne
efter rådbråkningen uppgifvit sin ande under plågorna,
äfvensom att han skulle hafva afskedat kapten Waldau derför, att
denne sökte förkorta pinan för den olycklige.
Patkul var under sina sista lefnadsår en storväxt,
korpulent man. Ur hans mörka öga, i hvilket lidelsens glöd hotande
brann, sköt en blick som dref förtroendet bort och manade till
försigtighet enhvar, som hade med honom att göra. Hans
snille hade i sin art rikt utvecklats, och tvifvelsutan kunde
ban, så dilettant han än var, helsas som en mästare i
diplomatiska knep och finter. Men i bredd härmed utvecklades ock
hans karakters lyten. Vanan att umgås med svek och
förställning gjorde honom till slut opålitlig mot alla; ränksmideriet
blef för hans rastlösa verksamhet snart sagdt ett behof, och
framgången födde ett odrägligt öfvermod.
I Karl XII:s och hans folks ögon var Patkul ingenting
annat än en brottslig svensk undersåte, hvilken, aldrig löst
från sin trohetspligt, blifvit som öfverlöpare mottagen och
använd af Sveriges fiender. Redan lifdömd enligt svenskt
domslut, hade han sedan i väsentlig mon bidragit till tändande
af det långvariga kriget, oaflåtligt arbetat på att sammanhålla
det mot Sverige riktade förbundet och med allehanda konster
sökt uppvigla nya fiender mot detta land. Förtjente någonsin
enligt tidens åsigt en högmålsförbrytelse att beläggas med
skärpt dödsstraff så var det denne. Af hämndlystnad, i detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
