Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
101
johann reinhold patkul.
441
ords lägre mening, drefs ej Karl XII, men väl af öfverspända
idéer om sin uppgift som den guddomliga rättfärdighetens
tjenare, »en hämnare, honom till straff, som illa gör».
Kungsordets helgd och undersåtens obegränsade trohetspligt utgjorde
för honom det menskliga samhällets hörnstenar, och nu gälde
det att genom en handling, som ej snart skulle varda förgäten,
icke blott bringa till verkställighet en af fadren undertecknad
dom utan ock mot undersåtligt förräderi statuera ett för alla
tider varnande exempel. Tvifvelsutan har han gifvit uttryck
åt en sådan uppfattning i en af texterna som han^ påbjöd på
en tacksägelsedag 1706: »De dikta skalkstycke och hållat
hemliga; de äro illfundiga och hafva listig skalkstycke före. Men
Gud skall hasteligen skjuta dem, så att dem skall svida efter.
Deras egen tunga skall fälla dem, så att dem bespotta skall
hvar och en, som dem ser. Och alla menniskor, som det se,
skola frukta sig och säga: Det har Gud gjort; och förmärka,
att det är Hans gerning» (Ps. 64; 7—10). Derför svarade han
ock sin syster, prinsessan Ulrika Eleonora, då hon, troligen
förmådd af enkedrottningen, lade sig ut för Patkul: »Jag önskar,
att jag kunde efterkomma mon coeurs befallning häruti; men
som saken är af så svår beskaffenhet, att hon intet kan
eftergifves, som ock, för exemplets skull, hon intet får eftergifvas,
så beder jag mon coeur intet taga onådigt upp, att han intet
lär kunna blifva förskont».
De båda regenter, som i sin tjenst mottagit öfverlöparen,
funno sig föranlåtna att hålla god min vid hans bestraffning.
Mot rättsgrunderna för den samma kunde de, äfven från sin
synpunkt, icke hafva några protester att göra, minst tsaren,
som i större utsträckning än någon annan tillämpat
rådbråk-ningsstraffet mot egna statsbrottsliga undersåtar. Det var ej
öfver Karl XII, utan öfver konung August, som han för det
kejserliga hofvet och annorstädes beklagade sig, och äfven
detta hufvudsakligen öfver separatfreden i Altranstädt, men
blott i förbigående öfver Patkuls utlemnande. I en följande
tid, då August återvunnit polska kronan, sökte denne åt den
afrättades qvarlefvor bereda en någorlunda hederlig begrafning;
men den officer, som han 1710 afsände till afrättsplatsen vid
Kasimierz för att hemta dem, rapporterade derifrån, att han »icke
kunnat finna ett spår af Patkuls lik» Voltaire berättar, att
August, som 1713 måtte lyckats finna lemningarne deraf, med
iskall likgiltighet yttrat till en uppvaktande herre, i det han
pekade på kistan: »Der ligga Patkuls ben».
Den stora allmänheten, som lidit så mycket af kriget, såg
ingenstädes med blida ögon Patkul, hvilken allmänt beskyldes
för att vara tillställaren deraf och som sådan led sitt straff.
Scliulenb. Denkw. I. p. 231.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
