Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
568
ströd.da meddelanden. iii.
22
Att Gustaf Adolf, midt under det häftiga krigsbullret och
omedelbart efter händelsen, ville föreviga minnet deraf med ett för den tiden
så stort och dyrbart minnesmärke, visar hvilken vigt. han lade vid denna
Rhenöfvergång och hvad derpå följde. Men äfven ett annat minnesmärke
lät hari skyndsamt uppföra samtidigt eller kort derefter, ej långt
derifrån, i det han på yttersta nordvestra hörnet af den vinkel, som
Main-Hoden bildar vid sitt utflöde i Rhen, på östra sidan om Mainz, lät
anlägga fästningen Gustafsburg, — eller såsom den i folkspråket ännu
oftare kallades »Pfaffentraab» eller »Pfaffenzwang» (prestpinan) —
hvilken tillika skulle innesluta en liten stad, beräknad till 600 hus.
Gustafsburg skulle, enligt konungens plan, blifva en vigtig
militärisk position, från hvilken man beqvämt kunde så väl beherrska Rhen
och Main, och genom dem det inre af vestra Tyskland, som ock
försvara sig mot fiendens angrepp. Betydelsen af denna punkt vid de
begge segelbara floderna Mains och Rhens sammanflöde uppfattades
lätt af Gustaf Adolfs utomordentliga skarpblick, och han har
tydligen tillämnat åt det gamla bortglömda Gerauerlandet en ny plats
i historien, en framstående strategisk uppgift. »Han bygde icke»,
såsom en förf. 1) fint anmärker, »utan afsigt »Die Schwedensäule» vid
sydändan och Schwedenburg vid nordändan af Gerauerlandet». Den
förra utgjorde första, det senare sista ordet af en stor herrskaretanke.
Uppförandet af detta nya fäste, som bedrefs med den yttersta
skyndsamhet, äfvensom förstärkandet och utvidgandet af Mainz’ förra
fästningsverk, och den påfallande förkärlek han visade Mainz och
Rhen-dalen tyddes af mången och troligen ej orätt, såsom en vink om att
den nordiske herrskaren ej ogerna skulle för alltid lägga denna
blomstrande landsträcka under sin spira; och mer än en af de tyske
furstarne funno hans omsorger för denna nejd större som vederborde
för en blott oegennyttig befriare. Konungen sjelf gjorde heller
ingenting för att minska denna afundsjuka. Tvärtom låter han emellanåt
sina framtidsplaner framskymta, ehuru hvarken samtiden eller
efterverlden någonsin derom erhållit full klarhet. Då en smickrare liknade
honom vid Alexander den store, och hoppades att konungen också skulle
likna honom med afseende på storheten af sitt blifvande välde,
svarade han leende: »Ah, sä ärelysten är jag ej; jag tänker nöja mig
med det landstycke, som ligger mellan Östersjön och Rhen»; men
man visste ej om det var skämt eller allvar. »Hvad han af fienden
tagit, tänkte han ock behålla», sade han till Nürnbergs deputerade.
Innebyggarne i de eröfrade katholska biskopsstiften, hvilka han, efter
biskoparnes flykt ansåg herrelösa, lät han svärja sig ovilkorlig
trohetsed, men medgaf dem religionsfrihet; åtskilliga riksstäder måste
ock hylla honom utan vilkor. Och hvad låg väl närmare till hands
vit renoveradt, till sin plats. Erfeidens församlings medlemmar deltogo i festtåget.
I festtalen framhöllos ej blott den historiska betydelsen af Gustaf Adolfs stora
lifs-gerning för Tysklands religiösa och borgerliga frihet, utan äfven de maningar, som
minnet af honom stälde på närvarande och kommande slägten.
W. H. Riehl, Wanderbuch.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
