Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
23
j. gröt: om kejsarinnan katarina i:s bårkomdt.
577
Yidare fäster Albedyhll uppmärksamheten på Katarinas
fadersnamn Alexejevna, d. v. s. Alexejs dotter, och önskar veta, på hvad skäl
hon fått detta namn. För oss är det numera af Gordons journal
bekant, att detta fadersnamn gafs henne vid öfvergången till den
grekisk-katolska religionen efter hennes fadder, tronföljaren Alexej.
Ett af kärnskälen, på hvilket anhängarna af hypotesen om
familjen Rabe gerna stöda sig, består deruti, att Katarina sjelf erkänt
sig vara svenska till börden. Karl XILs häfdatecknare, Nordberg,
meddelar en berättelse, som han hört af en ryss under hans vistelse
i Stockholm 1722, att tsaren, efter Nystadska fredsslutet året förut,
på skämt frågat sin gemål, huru hon förestälde sig, att det nu skulle
gå med henne, då han enligt fredsfördraget förbundit sig att återlemna
alla svenska fångar, och som äfven hon tillhörde detta tal, kunde han
icke längre behålla henne hos sig. Härvid skall kejsarinnan hafva
kysst honom på handen och svarat, att hon vore hans undersåte och
måste lyda alla hans bud, men att det näppeligen kunde falla honom
in att skicka henne tillbaka, då hon hade lust att stanna qvar. Då
skall tsaren hafva sagt: »Jag skall utlemna* alla de öfriga, men hvad
dig beträffar vill jag tillse, om det är omöjligt att uppgöra en
öfverenskommelse med svenska kungen
På samma sätt anför läraren Rabe ett ställe ur ett samtal mellan
Katarina I och hennes sedermera blifvande måg, hertig Karl Fredrik
af Holstein, i hvilket hon yttrade, att hon skulle hafva blifvit hans
undersåte, om lyckan icke öfvergifvit Sverige och om icke Sverige
brutit den ed, som det svurit den store Gustafs hus 2). Men då han
anförde detta bevis, glömde han, att till Sverige hörde äfven Livland,
der Katarina utan allt tvifvel tillbragte sin första ungdom ; härpå fäste
redan Hupel uppmärksamhet 3).
Slutligen resonnerar läraren Rabe på följande sätt till försvar för
sin åsigt: »Om våra historieskrifvares antagande icke är riktigt, så är
det svårt att förstå, hur det kunnat falla dem in att inblanda namnet
Rabe i raden af kejsarinnans omtvistade förfäder. Rosen, Albedyhll
befunno sig i närheten; Büschings Samuel, Voltaires dödgräfvare eller
hvem det än må vara af de Öfrige voro det äfven. Men Rabe, dettå
främmande ljud, detta långt bortom hofvet i en vrå hemmahörande
namn, hur har det lyckats detsamma att blifva omnämdt i Petersburg?
Den omständigheten att en svensk officer några år vistats i garnison
i Riga kunde visserligen icke gifva anledning till gissningarna om hans
person tjugu år efteråt. Hvarför skulle man just börja tala om honom
och icke om några andra samtida tjenstemän, om det icke funnes
anledningar dertill. . . Men man skulle kunna uppgifva många orsaker,
hvarför detta namn icke blifvit erkändt. Dessutom kan man ej undgå
att anmärka den omständigheten, att de förnämsta skriftställare, som
stå på min sida, uttala namnet olika: detta bevisar, att de icke upp-
*) Konung Karl XILs historia II, 132.
2) Büschings Magazin IX, 338, i Bassewitz »Eclaircissements».
3) Nordische Miscellaneen II, 222.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
