Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9
kong kristiern i:s norske historie.
Ill
aktighet i mordet qvar och behöfver ej vara beroende af, huruvida
det är Törd Bondes eller Jösse Bosons biktfader som berättelsen
gäller. Men härtill bör läggas, att om man läser Rimkrönikans berättelse
i dess sammanhang och ej i likhet med hr Daae går förbi de tre
första raderna, så blir det tydligt, att det är mördarens biktfader,
hvarom här talas. Det ifrågavarande stycket i krönikan har följande
lydelse :
— »danske män kunde ey longht fraan wara
tiil them monde Jösse booson fara
the meenthe siik haffua wunnith een leek
Jösse booson förraadde marsken och sweek
gudh maa giffua marsken syna naadh
än thaa ath danska gaffuo thz raadh
hwaria wiku scriptadhe han siik
saa sadhe hans scriptafadher för mik».
Att Jösse Boson är hufvudföremålet för berättelsen i detta stycke
synes åtminstone oss alldeles otvifvelaktigt. Yäl nämnes marsken
såsom hufvudpersonen i den fjerde raden från slutet och Jösses namn
förekommer ej derefter, men denna rad står säkerligen parentetiskt —
på samma sätt som man vanligen i handlingar från denna tid, då en
nyss afliden persons namn förekommer, bifogar orden »Gud hans själ
nåde» eller något dylikt — och efter dess slut vidtager åter
berättelsen om Jösse Boson och hvad med hans brott stod i sammanhang. —
.Hvad hr Daae för öfrigt talar om att det är sannolikare, att
rimkrönikans författare kände Thords biktfader än Jösses, kan väl vara sant,
men någon orimlighet i att han kunde känna Jösses biktfader, kunna
vi alldeles icke finna.
Det sista kapitlet i hr Daaes bok handlar bland annat om den
tronomhvälfning i Sverige, genom hvilken k. Karl störtades och k.
Kristiern för en tid intog hans plats. Han söker i inledningen till
kapitlet med några rader karakterisera Karl och visa, att en hufvudorsak
till hans fall låg hos honom sjelf. Utan tvifvel är det riktigt, att
Karl till stor del hade sig sjelf att skylla för att han ej kunde
bibehålla sig på tronen, men hufvudsakliga felet var icke det, som hr Daae
anmärker. »Han havde ikke», säger hr Daae, »forstaaet at vinde den
Stand, hvoraf han selv var udgaaet, thi han opförte sig mere som
sine forrige Standsfællers Rival, hvor det gjaldt at samle Gods og
Penge, end som deres Konge». Dervid bör anmärkas, att redan innan
Karl hunnit uträtta knapt något som konung, befann han sig omsnärjd
af stormännens förrädiska stämplingar, hvilka sedan fortforo nästan
hela tiden till 1457> och hade sin djupaste grurid i förhållanden, som
funnos redan före Karls tid. Sammanhanget emellan dessa stämplingar
och k. Kristierns uphöjande till Sveriges konung synes oss hafva bort
ligga inom planen för framställningen af händelserna 1457 — men
den sidan af saken hör till det fula i k. Kristierns historia.
I afseende på hr Daaes framställning af k. Kristierns åtgärder
såsom norsk konung hafva vi egentligen fäst oss vid den del, som rör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
