Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. De romerska kejsarna och kristendomen - III. Antonius och Pachomius Upphofvet till klostren - Antonius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— (50 —
est han lefde innesluten i en af dem. Äfven här hade lian,
enligt sagan, icke någon ro för djäfvulen utan plågades af honom
på allehanda sätt, ja, blef ofta marterad med slag. En dag fann
honom en af hans vänner, som bar till honom bröd, nästan
half-död och förde honom ur hans håla till en kyrka. Här kom han
sig åter ocli begärde genast att blifva återförd till sin håla. Hans
vän uppfyllde hans önskan, och Antonius återkom så matt och
försvagad till sin ensliga vistelseort, att han ej kunde stå. Nu
öfverföll djäfvulen honom ånyo, omgaf honom med tusen
skräckbilder och plågade honom med att gissla hans kropp, men då
uppenbarade sig äfven Jesus Kristus, jagade bort djäfvulen, helade
Antonius från alla hans sår och smärtor, försäkrade honom om
gudomligt beskydd och befallde honom att förhärliga Kristus*
namn ibland människorna.
3.
Redan hade Antonius gjort mycket för att höja sig till ett
lycksaligt lif, men han ville göra ännu mera. Ännu lefde
eremiterna i närheten af mänskliga boningar, och ingen hade ännu
uppsökt öknen. Ju svårare detta var, desto mera förtjänstfullt
tycktes det den fromme Antonius. Han gjorde sig sålunda under
bön i ordning att begifva sig till öknen. Under vägen mötte han
åter djäfvulen, som kastade en guldklimp i hans väg för att
uppehålla honom, men Antonius fortsatte orubbligt sin bana och
anlände till bergstrakten vid Röda hafvet. Här fann han en
gammal förfallen byggnad, som han valde till bostad. Vatten fanns
i närheten, och bröd förde hans vänner två gånger årligen till
honom. Då de förde detta till honom, måste de emellertid lämna
det öfver byggnadens mur, ty ingången var tillspärrad. Sålunda
lefde Antonius under tjugo år i fullkomlig ensamhet, men
därefter nödgade honom mängden af dem, som besökte honom
och ville efterlikna hans lefverne, att åter utträda i offentligheten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
