Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Svenska frihetshjältar - Engelbrekt och Sturarna - II. Sturarne - 2. Slaget på Brunkeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 430 –
strid med lansar och svärd. Bägge hufvudbaneren möttes. Svenska
riksfanan började stiga backen uppför, och öfverst på bergskanten
svajade danskarnas heliga fana, Dannebrogen. Kring dessa trängde
sig de tappraste å bägge sidor mot Irvarandra. Ingen ville vika.
Danskarna, anförda af en tapper och ridderlig konung, stredo för
ära, makt och rikedomar. Den svenske bonden följde sin älskade
herr Sten och kämpade för frid, frihet och fosterland.
På Stockholms slott hade herr Knut Posse vid denna tid
befälet, och han var en både tapper och driftig krigsman samt herr
Sten högeligen tillgifven. Den sistnämndes gemål, fru Ingeborg
Tott, vistades på slottet och lät nu före striden kalla dit upp från
staden alla fattiga, bespisade dem och gaf dem rika allmosor, på
det att för deras böners skull hennes man och svenskarna skulle
gå med seger ur striden. Sedan steg hon, åtföljd af många fruar
och jungfrur, högst upp på slottets mur, hvarest de kunde se
slagfältet, och åskådade därifrån med brinnande böner och bäfvande
bröst drabbningens vändningar.
Men den modige och raske Knut Posse ville ingalunda stå
sysslolös på Stockholms slott och betrakta sina kämpande
landsmän. Då han varseblef, att danskarnas bro öfver Näckströmmen
var utan vakt, befallde han några borgare att under den skarpaste
striden oförmärkt ro dit samt med yxor och sågar i hast afskära
alla hufvudstolpar och bjälkar under bron, så att den icke mer
kunde bära danskarna, och detta företag lyckades dem fullkomligt.
Själf gjorde han ett häftigt utfall med tvåtusen man af slottsfolket,
bemäktigade sig alla Kristians skansar mot staden och antände
dem samt kom i strid med danskarna. Sten Stures folk hade
emellertid måst draga sig tillbaka utför backen, så att Kristian
kunde med all sin makt vända sig mot Knut Posse. Den djärfve
krigaren hade med sin lilla hop trängt sig konung Kristian så
nära, att herr Knut af konungen själf ück ett sår. Dock måste
han snart vika undan för den stora öfvermakten och med de sina
fly öfver bron till staden igen, och så slutades första anfallet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
