Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Svenska frihetshjältar - Engelbrekt och Sturarna - II. Sturarne - 2. Slaget på Brunkeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 431 –
Herr Sten uppmuntrade återigen sitt folk. »Det vore dem
evärdelig skam och skada, om de här läte fördrifva sig.» Snart
bragte han dem i ordning och började ånyo angripa berget.
Danskarna mötte dem, ocli härarna sammandrabbade ånyo med icke
mindre mannamod och häftighet än förut. Herr Sten var
allestädes en föresyn och uppmuntran till tapperhet för sitt folk. Han
stred till häst under slaget, och framför honom sprang en bonde,
kallad Björn den starke. Herr Sten kunde icke rida fortare än
Björn Bonde kunde springa, och denne svängde tillika sitt breda
slagsvärd så kraftigt omkring sig, att han öfverallt bland danskarna
röjde sin tappre riddare väg. Ofta såg man dem omringade af
fienden, men Guds nåd och deras egen tapperhet räddade dem på
ett underbart sätt ut igen, så att de icke en gång blefvo sårade.
Äfven konung Kristian visade sig som en tapper höfding öfver
tappra män. Han höll sig allestädes framme i faran, som en
riddare höfdes, dock hade han icke herr Stens lycka. Midt under
striden flög en kula genom hans mun och borttog tre tänder, så
att blodet strömmade, och vanmäktig måste lian föras ur striden.
Hans oförskräckta höfdingar och män förlorade likväl icke modet.
De drefvo de påträngande svenskarna kraftigt tillbaka, och dessa,
som förgäfves väntade, att herr Nils Sture skulle komma till deras
understöd, måste nu för andra gången draga sig ned från höjden,
och fruarna på Stockholms slott, som nyss med glädje sett Svea
baner fladdra öfver berget, sågo nu med smärta och förtviflan,
huru det åter sjönk ned under bergskanten och de danska
krigshoparna. Striden hade nu varat i tre timmar, och segern var icke
afgjord, men bägge härarna voro trötta af det häftiga fäktandet.
Herr Trötte Carlsson, som hade kämpat ganska ifrigt, satte sig
ned på berget för att hvila och aflöste hjälmen för att svalka sitt
ansikte, men i detsamma kom en kula från det svenska lägret och
träffade honom midt emellan ögonen; så föll denne kämpe såsom
en förrädare, stridande mot sitt eget fädernesland. Så slutades
andra anfallet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
